måndag, 27 maj, 2024
måndag, maj 27, 2024

Låt oss bränna koranen

Det är just nu mycket diskussioner kring koranbränning, med anledning av att Rasmus Paludans koranbränning av en del antas ha försvårat Sveriges inträde i Nato. Jag stödjer för egen del koranbränning helhjärtat. Men det är viktigt att perspektivet blir rätt – det skall inte göras i första hand för att försvara yttrandefriheten, utan att för att försvara Sveriges kultur och självbestämmande.

Med tanke på att Paludans koranbränning utanför den turkiska ambassaden nu givits skulden för att Sveriges Nato-ansökan dröjer blir det en hel del diskussion om koranbränning. Hur man skall ställa sig till detta är inte helt självklart, ens från konservativt eller nationalistiskt håll. En del av mina konservativa åsiktsfränder har exempelvis ansett det olämpligt att visa denna sidvördnad mot heliga skrifter. Jag håller dock inte med och skall nu redovisa varför.

Det finns flera aspekter av frågan. Vad gäller den säkerhetspolitiska frågan anser jag för egen del inte att Nato-medlemskap är i Sveriges intresse och därmed är det inte något problem om koranbränning skulle hindra denna process. Men också den som är för Nato borde inse att Recep Tayyip Erdogan använder händelsen i ett större politiskt spel och det hela egentligen inte handlar om enskild koranbränning. Ulf Kristerssons strategi att kröka rygg för presidenten kan inte uppfattas som en rimlig förhandlingsstrategi, även om målet skulle vara att lotsa Sverige in i Nato.  

Men är koranbränning principiellt riktig, också bortsett från dess eventuella säkerhetspolitiska innebörd? Det vanligaste argumentet för är förmodligen yttrandefrihetsargumentet. Genom att bränna koranen visar man att yttrandefriheten råder i Sverige och att islam inte bör hindra den. Detta argument fanns redan vid tidigare koranbränningar, men blir ännu starkare nu när Erdogan med sina eldfängda yttranden och regeringens påföljande kryperi hotar yttrandefriheten på ett tydligare sätt än förut. Detta argument uppfattar jag som substansen i Richard Jomshofs uppmärksammade yttrande: ”Jag tycker inte att man ska göra det, men man får göra det och blir de upprörda, så elda hundra till”. Om yttrandefriheten hotas av Erdogan så blir koranbränningen ett försvar av den.

Men är detta verkligen detta det viktigaste argumentet? Fullständig yttrandefrihet i trosfrågor är en historiskt sett relativt ny företeelse; det är endast sedan 1970 som brott mot trosfrid avskaffades i svensk lagstiftning. Andra inskränkningar i yttrandefriheten lever vi med fortfarande – exempel är förfalslagstiftningen (en rimlig inskränkning) och hets mot folkgrupp-lagstiftningen (en orimlig inskränkning).

Många känner nog att koranbränningen representerar något mycket mera konkret än en abstrakt rättighet, vars exakta innebörd förändras med tiden. Också Jomshof var inne på något liknande, när han i samma andetag som han stod fast vid sitt yttrande om rätten att bränna koraner, försvarade en motion från sina partikamrater om att förbjuda flaggskändning. Då fanns det plötsligt något som var viktigare än yttrandefriheten.

För mig handlar en koranbränning om något annat än att försvara liberala rättigheter. Det är ett försvar för svensk kultur och svenskt självbestämmande, i en tid när Sveriges kultur hotas av främmande kulturer. Det är ett sätt att visa att det är svenskarna som skall definiera gränserna för vad som får och inte får sägas i Sverige. Det är också ett sätt att visa att det finns människor i Sverige som inte tolererar svenskarnas lagar och konventioner – och inte heller kulturen som är en förutsättning för dessa.

Det är därför inte inkonsekvent att vara mot Bibelbränning eller flaggskändning och samtidigt vara för koranbränning. Det är självklart att den inhemska svenska kulturen skall omgärdas av ett starkare skydd än främmande kulturer. Allt annat är liberala skrivbordskonstruktioner, som inget gäller när det handlar om att skapa ett samhälle för människor.

Jag tycker också att koranbränning är utmärkt väl fungerade som politisk metod. Knappast något annat har fungerat lika väl i opinionsbildande syfte. Detta är sant alldeles oavsett vad man tycker om Rasmus Paludan som person, då handlingen likaväl kan genomföras av någon annan.

Därför föreslår jag följande: låt oss bränna koranen! Så många det bara går.

Senaste