test
onsdag, 19 juni, 2024
onsdag, juni 19, 2024

Löfven avlövad

Löfven har kastats under bussen. Socialdemokraterna hoppas på en nytändning med en ny statsminister och partiledare, men frågan är om oppositionen inte drar det längre strået.

Det kom som en plötslig överraskning för de flesta att Löfven meddelade sin avgång och spekulationerna tog snart fart. Under normala förhållanden avgår inte en partiledare ett år före ett val, särskilt inte om det inte föregåtts av någon extraordinär händelse eller skandal. Det har förekommit påståenden om att han helt enkelt är trött och att han vill umgås med sin fru. Den som påstår något sådant dumförklarar sig själv. Att vara statsminister är inte som att vara chef för en kiosk och kan inte förstås enligt en sådan logik. Den som vill förstå vad som händer i svensk politik bör försöka se ett rationellt mönster bakom.

En trolig förklaring är att ledningen i Socialdemokraterna helt enkelt tvivlade på Löfvens förmåga i en valrörelse. Han är en omvittnat usel debattör som mycket sällan ställer upp i tv-debatter, utan brukar ersättas av aktuellt statsråd. Opinionssiffrorna, vilka hölls uppe under pandemin, har också börjat dala. De ledande socialdemokraterna verkar ha dragit slutsatsen att något slags nytändning måste till.

Frågan är dock vem som skulle stå för denna nystart? Det är för mig inte uppenbart att Socialdemokraterna kommer skaka fram någon med förmåga att entusiasmera det svenska folket. Med tanke på att personen omedelbart skall bli statsminister, måste den dessutom hämtas i den närmaste regeringskretsen, vilket minskar antal potentiella kandidater. Visst finns det många i regeringen som är kunnigare och bättre debattörer än Löfven, men knappast någon lysande stjärna med bred folklig popularitet.

Vidare förefaller det finnas något slags feministiskt krav på att den nya partiledaren skall vara kvinna, vilket ytterligare skulle minska antalet kandidater. Den vanligaste gissningen är finansminister Magdalena Andersson. Andersson är å ena sidan en på vissa sätt mera slipad politiker än Löfven, men är å andra sidan känd för lynnighet och har en mindre sympatisk framtoning än Löfven. Det är därför inte uppenbart att väljarna kommer föredra henne framför det nuvarande alternativet. Om Andersson skulle tacka nej eller blir utmanövrerad i interna strider, riskerar Socialdemokraterna att, som det en gång var med Mona Sahlin, behöva välja en ännu svagare kvinna.

Oppositionen bör alltså inte misströsta, utan Löfvens avgång har fler för- än nackdelar. Socialdemokraterna har redan stora problem att hålla ihop sin koalition och att lyckas få igenom en budget som accepteras såväl av det nyliberala Centerpartiet som det socialistiska Vänsterpartiet. Till detta kommer nu de interna strider vilka ett partiledarbyte oundvikligen för med sig, hur välregisserat partietablissemanget än försöker genomföra övergången.

Regeringen är alltså historiskt svag och det är oppositionens styrka. Det värsta som man skulle kunna föreställa sig i denna historiska situation är en handlingskraftig regering, som skulle försöka permanentera sitt inflytande, också vid ett maktskifte, till exempel genom begränsningar av organisationsfriheten eller ytterligare inskränkningar i yttrandefriheten. Som skulle försvåra etablerandet av en alternativ politisk ordning.

Efter hand som pandemin släpper sitt grepp över samtalet börjar också det slags samhällskritik som verkligen utmanar den rådande regimen sippra fram. Den precis publicerade Brå-rapporten visar förfärande överrepresentation i kriminalitet för invandrarkollektivet, värre för andragenerations- än för första generationsinvandrare. De dagliga skottlossningarna går inte heller att kommunicera bort. Möjligheterna till samhällskritik och politisk opposition är goda.

Senaste