Normalt sett borde det anses positivt om sjukvården är lyhörd för sina patienters behov. Uppgiften är att alla patienter skall känna sig så trygga som möjligt, särskilt som det ofta rör sig om svaga människor, helt utelämnande till vården.
En artikel i Dagens Nyheter intar motsatt perspektiv. I en ”granskning” har man kontaktat 120 vårdgivare med frågan om det är möjligt att betjänas av en svensk läkare. 51 vårdinrättningar accepterade önskemålen, medan 40 hårdnackat vägrade att tillmötesgå dessa krav. Vissa gick så långt att de i stället läxade upp frågeställaren.
DN kunde ha valt att här inta medborgarens perspektiv och problematisera att en så stor del av alla tillfrågade, knappt hälften, vägrar att tillmötesgå grundläggande patientkrav. Men man intar i stället maktens perspektiv och menar att det över huvud taget finns vårdgivare som bryter mot den multikulturella statsideologins diktat, bör betraktas som ett problem. Det antyds att detta visar på rasistiska attityder i samhället.
Perspektivet är avslöjande, både för DN:s ställning som maktmegafon och för den mångkulturella ideologin. För vem är DN att ifrågasätta patienternas motiv? De kanske endast vill träffa läkare som de vet att de kan problemfritt kan kommunicera med och göra sig förstådda inför. Det är inte märkligare än att det kan finnas ett önskemål att vissa intimare undersökningar skall genomföras av en kvinna.
Faktum är att det är möjligt att tänka sig många situationer, där krav av denna natur ter sig helt begripliga. Föreställ er scenariot att en äldre man med demensproblem blir förvirrad av att betjänas av en utländsk läkare. Detta relativt sett nya inslag i den svenska sjukvården gör honom otrygg, då han inte förstår orsaken. Dennes anhöriga ser då till att han får en svensk läkare. Är också detta problematiskt? Menar Dagens Nyheter att den demenssjuke i detta scenario också måste kröka rygg för multikulturalismen?
I själva verket anser jag att vårdtagaren inte skall behöva ange något särskilt skäl till att han föredrar en svensk läkare. Det är patientens hälsa och inte lättsårade läkares eventuella känslor som skall stå i centrum inom vården. Den ömhudade läkare som inte klarar av att bli bortvald, kan inte sägas ha valt en lämplig yrkesbana. En god läkare bör stå pall för betydligt större påfrestningar än så, och också förstå att sjukvården inte är till för hans egen skull, utan för de sjuka.
För DN verkar dessa tankar vara helt främmande. De ser endast den mångkulturella ideologin och dess förverkligande. Hur sjuka mår är enligt deras perspektiv underordnat denna vision. Man kan inte göra en omelett, utan att knäcka några ägg, som den kända revolutionära devisen lyder.
Mångkulturalismen visar sig här från sin allra hårdaste, ja omänskliga sida. Bakom högtravande ord om gemenskap och mångfald, döljer sig en totalitär ideologi, som inte ens gör halt vid de svaga och sjuka. Alla skall med.
