test
måndag, 24 juni, 2024
måndag, juni 24, 2024

Märta Stenevi höll ett fanatiskt tal

Under kvällen höll Miljöpartiets Märta Stenevi sitt tal i Almedalsparken. Det var ett tal som var ovanligt svavelosande också för att komma från Miljöpartiet. Det handlade om klimatkris, 30-talet och hot mot demokratin. En tolkning kan vara att partiet försöker lösa sin opinionskris genom att sticka ut så mycket som möjligt.

Efter Ulf Kristerssons rätt förutsägbara inledning av Almedalsveckan var det nu dags för Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi att tala i aftonsolskenet. Miljöpartiet är ett parti som har haft många svåra år, ja, som har legat kring riksdagsspärren sedan 2016. Det var många år sedan partiet hade medvind. Kräftgången i opinionen har helt nyligen skördat ett offer: det ena språkröret Per Bolund har aviserat sin avgång, sannolikt med hopp om att ett nytt ansikte skall kunna stå för en nytändning.

Nu anträdde det andra språkröret Stenevi scenen i en elegant håruppsättning och gul klänning. Den litet borgerliga framtoningen gav dock ingen antydan om vad som komma skulle.

Stenevi inledde talet med att varna för att det skulle vara ett mörkt tal och mörkt skulle det bli. Stenevi tog ifrån tårna och målade upp en pågående klimatkris. Hon tog upp olika extrema väderhändelser som skulle indikera en pågående klimatkris. Hon sade rent av att det ”det är inte längre meningsfullt att prata om hur många år vi har på oss. Tiden har runnit ut och klimatkrisen är ett faktum, inte längre ett mörkt framtidsscenario”.

Här undrar jag litet hur långt från medborgarnas vardagsverklighet ett politiskt budskap kan få lov att komma. Ingen kan rimligen anse att klimatet skulle vara ett konkret problem i den egna vardagen. Det retoriska greppet brukar därför vara att man målar upp en kommande kris i en tänkt framtid – för att motivera behovet av åtgärder nu. Men Stenevi menar alltså att krisen är här och nu, trots att de flesta tvärtom njuter av sommarvärmen och knappast upplever någon kris. Klimatkyrkan är inget för de klentrogna.

Värre skulle det bli. Tidöavtalet jämfördes med djävulspakten i Goethes Faust. Att hon missuppfattat budskapet i Faust och sedan nyanserade sig med att ”Åkesson är inte Djävulen” gör knappast saken mycket bättre – mycket närmare än så här att anklaga sina motståndare för ren ondska kommer man knappast.

Nästa budskap var att hårda straff inte hjälper mot gängbrottsligheten, utan det är endast auktoritär populism och i stället bör vi satsa på förebyggande åtgärder. Det tål att reflektera över hur extremt detta budskap är. Med tanke på att förebyggande åtgärder inte kan hjälpa mot den brottslighet som finns här och nu, så sade Stenevi i praktiken att det inte skall göras något åt gängkriminaliteten, att vi får finna oss i hur det är. Ett minst sagt svårsmält budskap i en tid då vi dagligen för höra om skottlossningar och grov kriminalitet.

På detta minst sett radikala och utopistiska spåret fortsatte det. Ett långt avsnitt var till och med en parafras på Martin Luther Kings berömda ”I have a Dream”-tal – det hela blev bara för mycket och det var svårt att inte skratta. Obligatoriska referenser till 30-talet missades inte heller, ”det är naivt att inte se parallellerna mellan vår tid och trettiotalets Tyskland.”

Sammantaget kändes det som ett sammelsurium av distanslös och onyanserad radikalism, närmast som en parodi på woke-sekten. Fler än de redan frälsta kan det knappast tilltala. Men poängen är sannolikt att partiet tror sig kunna bli mer relevant genom att sticka ut mer från mitten, att ha en tydlig identitet.

Finns det någon marknad för denna extrema undergångsretorik som överallt ser 30-talet och klimatapokalypsen? Kanske, men den lär inte vara mycket större än Miljöpartiets nuvarande väljarunderlag.

Senaste