Det finns förvisso många ohederliga debattörer i Sverige, men frågan är om inte Natohögern är värst. Varje person som på något sätt ifrågasätter amerikansk utrikespolitik, som inte tycker det är en god idé att Sverige skall bedriva meningslösa krig för USA:s räkning, riskerar att utmålas som någon som går utländska intressens ärenden.
Spänningarna i Ukraina har utlöst en ny våg av dylika anklagelser. För att ta ett synnerligen extremt exempel raljerar den kände författaren Lars Wilderäng om ”SD:s Putinvurm” och lämnar fiktiva SD-förslag på en ny russifierad svensk flagga. Till saken hör att SD är för både det så kallade värdlandsavtalet med Nato, liksom svensk Natooption. Vad skulle egentligen krävas för att man enligt Wilderäng inte skulle stå för en Putinvurm? Svaret kan bara vara ett fullständigt uppgivande av den egna suveräniteten, ett fullkomligt underordnande under USA.
Över huvud taget är det svårt att hitta en enda person i svensk debatt som anser att en ryskstyrd försvarsunion skulle styra svensk utrikespolitik eller att Sverige skulle använda svensk militär för att försvara ryska intressen. Tvärtom finns det däremot en hel del som oblygt lånar sig till amerikanska intressen.
Ett exempel är den i borgerligheten såvitt jag kan bedöma helt accepterade tankesmedjan Fri värld, som bland annat har haft ett samarbete med John McCain Institute, en tankesmedja som syftar till att göra propaganda för amerikanska intressen. Om det skulle finnas någon i Sverige som har motsvarande samarbete med ett ryskt propagandainstitut, så har jag i alla fall inte sett skymten av det.
Natohögerns hela utgångspunkt är alltså tillämpandet av en dubbel måttstock. Det är acceptabelt för USA att föra krig över hela världen för att främja sina intressen, medan Ryssland inte får ha några intressen ens i ett grannland som tidigare varit del av Ryssland och som härbärgerar en historisk rysk minoritet. Det anses inte inskrida mot svensk suveränitet att helt underordna sig USA, men normal diplomati anses göra det i förhållande till Ryssland.
Nato-högern är inte en oskyldig eller marginell företeelse, utan har stort inflytande i den politiska borgerligheten. Både Moderaterna och Kristdemokraterna förespråkar Natoanslutning. Ulf Kristersson har på senare tid kommit med flera oseriösa plakatyttranden, vilka kraftigt skulle skada Sveriges säkerhetsläge, om de formuleras i en situation där denne vore statsminister.
Faktum är att en tidigare moderat stats- och utrikesminister, Carl Bildt, spridit hemliga uppgifter till USA. Hur kan det komma sig att detta inte lett till någon intern debatt inom Moderaterna?
Problemet kan dock inte reduceras till att vara något internt borgerligt problem. Hela det politiska samtalet har förflyttat sig mot en alltmer onyanserad utrikespolitisk hållning. Det mest emblematiska exemplet är värdlandsavtalet från 2014, som innebär ett långtgående samarbete med Nato, ja, närmast ett slags smyganslutning.
Det märkligaste är att debatten i Sverige tycks mer enkelriktad inte bara än i Frankrike och Tyskland, utan till och med i jämförelse med USA. Den seriösa och intellektuella delen av den amerikanska konservatismen har sedan länge givit upp interventionspolitiken.
Fler perspektiv och nyanser behövs i svensk politik.
