Under fredag förmiddag framträdde Nooshi Dadgostar för Almedalspubliken i den kanske stillösaste hårslingningen som någonsin skådats. Innehållet i talet var dock överraskande intressant.
Hon började med att slå fast att ”avregleringar, privatiseringar och en blind tro på marknadsidéer har lett till kaos och oreda.” Hon tog sedan upp en rad exempel på vad hon uppfattade som misslyckade privatiseringar. Hon behandlade Apoteket, PostNord, friskolorna, tågen och elmarknaden.
I vart och ett av dessa exempel finns en rad nyanser och aspekter som kan diskuteras, men många känner nog att det finns åtminstone ett korn av sanning i detta. En ”marknad” där skolor kan konkurrera med glädjebetyg kan knappast kallas sund. Dadgostar nämnde också korrekt att nyliberalismens tid är förbi, att den internationella högern knappast med samma övertygelse som på 80-talet vågar sjunga dess lov.
Hon understödde också på ett skickligt sätt sin argumentation genom att hänvisa till personer som uppfattas stå till höger, men som har liknande synpunkter. Hon framhöll att Handelshögskolans rektor ville införa antagningsprov, då betygsättningen inte fungerar. Hon hänvisade till Jacob Wallenbergs kritiska yttranden om svensk infrastruktur.
Detta budskap kan förmodligen vinna tämligen breda sympatier hos människor som inte uppfattar sig som direkt vänster, men föredrar ordning och reda och pragmatiska lösningar framför nyliberal ortodoxi. Det kan också vara ett sätt att vinna socialdemokratiska väljare, då Socialdemokraterna uppfattas som ett i högre grad ekonomiskt liberalt parti än tidigare.
Talet var också fritt från kulturradikala floskler om rasism, patriarkatet, populism och dylika ämnen som kan tänkas stöta bort svenska arbetare. Det är nog också här som man tänker sig att det finns potential att växa. Kanske att det rent av går att vinna väljare från SD som tycker att regeringen är för ekonomiskt liberal.
Samtidigt finns det ett uppenbart problem med hela Vänsterpartiets strategi. Den nämner inte den grundläggande orsaken till att socialstaten pressas och ifrågasätts – massinvandringen. Väljarna får alltså inte veta om Vänsterpartiet kommer driva massinvandring eller inte. Så länge partiprogrammet ser ut som det gör får det också antas att Vänsterpartiet fortsatt driver en slapphänt migrationspolitik.
Således blir Vänsterpartiets politik i grunden osammanhängande och utan trovärdighet. Det går endast att bedriva klassisk ekonomisk vänsterpolitik för det svenska folket, om politiken samtidigt inskränker vilka som får ta del av välfärden.
Vänsterpartiets nuvarande politik leder ofrånkomligen till nyliberalism.
