fredag, 24 maj, 2024
fredag, maj 24, 2024

Ordning eller anarkotyranni?

Idag presenterade regeringen ett nytt lagförslag som kriminaliserar deltagande i terrororganisation. Denna typ av repressiva åtgärder kommer att bli alltmer efterfrågade på grund av de nya hot som invandringen medför. Frågan är dock vem som drabbas – den verklige terroristen eller den skötsamme dissidenten?

Den tid då det ansågs barbariskt att förespråka hårda straff är förbi. Ett drygt halvsekel av sträffrättsliberalism är nu historia. Upprördheten över den grova, organiserade kriminaliteten gör att ett rent vårdperspektiv ter sig närmast som något slags verklighetsfrämmande sentimentalism – och inte som tidigare som ett seriöst inlägg i diskussionen.

Orsaken till detta är för mig klar. Utgångspunkten för en liberal syn på lag och rätt är att människor sköter sig rätt väl ändå, att avvikelserna inte är så stora att de rubbar samhällsfreden. Är så inte fallet kan i stort vad som helst accepteras. Rodrigo Duterte lyckades bli Filippinernas president 2016 genom att utlova summariska avrättningar. Är situationen tillräckligt illa kan vad som helst godtas, också inskränkningar i vad som tidigare kallades självklara fri- och rättigheter.

Att regeringen idag presenterade ett förslag som avser att kriminalisera också deltagande i terrororganisation är därför följdriktigt. Det har krävt en grundlagsändring, då föreningsfriheten tidigare ansågs ha en sådan dignitet att det inte ansågs möjligt att förbjuda ett rent deltagande i en terrororganisation.

Situationen är nu en annan. Efter att vi har upplevt dådet på Drottninggatan och sett svenska medborgare, eller personer som har bott en tid i Sverige, resa för att strida åt Islamiska Staten efterfrågas polisiära åtgärder snarare än abstrakta rättigheter.

Jag tycker att den nya lagstiftningen på flera sätt bär rimlighetens prägel. Det bör vara straffbart att vara medlem i ett kriminellt gäng, även om man så endast lagar mat eller sköter transporter.

En del frågor väcks dock. Först och främst riskerar alla sådana straffrättsliga diskussioner att föra bort från huvudfrågan – orsaken till alla de nya problemen – som står att finna i den förda invandringspolitiken. Oavsett grad av repression går det inte att komma undan att den förändrade demografin är orsaken till problemen, och hårdare straff får inte bli ett sätt att fly undan den debatten.

Det kan också diskuteras om det här är den viktigaste av alla åtgärder. Framför allt torde det vara viktigt att de som ägnar sig åt grov kriminell verksamhet får kännbara straff och det är långt ifrån uppenbart att detta skulle vara den mest träffsäkra åtgärden. Straffskärpningar för grova brott behövs, men också att polisen har kompetensen att klara upp grova brott, i stället för, som det verkar nu, har kompetensen att medverka i en sängkammarfars.

Den viktigaste invändningen mot denna lagstiftning är dock att den riskerar att få konsekvenser för andra än för dem som är grovt kriminella. En del dissidenter har uttryckt farhågor om att NMR kan tänkas förbjudas och kanske också andra nationalistiska organisationer.  

Jag ser denna fara som relativt begränsad om vi ser till hur lagstiftningen är utformad nu. Om något skall bedömas som en terrororganisation måste själva organisationen som sådan genomföra kriminella handlingar. Det räcker inte att enskilda individer är kriminellt belastade.

Problemet torde snarare ligga i att lagstiftningen med relativt små justeringar och utan större debatt, nu när grundlagen är ändrad, skulle kunna utvidgas. På samma sätt som hets mot folkgruppslagstiftningen när den infördes strax efter krigsslutet var en lag av begränsat omfång som få över huvud taget kände till, men som nu har kommit att omfatta allt och alla.

Det starkaste argumentet mot utökade polisiära och rättsliga verktyg på bekostnad av den enskildes rättigheter är till sist att den riskerar att drabba skötsamma medborgare. Den amerikanske konservative debattören Samuel T. Francis kallade ett sådant tillstånd för anarkotyranni – tyranni mot den vanlige medborgaren, samtidigt som staten retirerar från sina verkliga uppgifter.

Den samhällskritiske bör vara vaksam på tendenser i denna riktning, även om han inte känner sig helt främmande för polisiär repression.  

Senaste