När jag var ung miljöaktivist på 70-talet var jag, liksom många andra, på djupet skakade av att läsa om och inte minst med egna ögon se naturen omkring mig förstöras och förgiftas.
På 80-talet var jag med i det nystartade Miljöpartiet. Vi visste att den industrialiserade världens utveckling var inne i en återvändsgränd. Vi var besvikna på demokratin, de politiska partierna, den allmänna debatten, denna ständiga strävan efter ”tillväxt”, ja med hela idébygget som vår civilisation vilar på.
Det måste finnas något grundläggande fel i människors tänkande och motivationer. Vi hade en studiegrupp i Stockholm som möttes regelbundet. Vi studerade i all synnerhet filosofi och så kallad djup ekosofi. Inte sällan ledde våra tankar i en riktning som man ryggade tillbaka för.
Det finns tankar som inte bör följas till sitt logiska slut, varnade vi varandra, annars blir man ”ekofascist”, och ”fascist” var det värsta man överhuvudtaget kunde tänkas vara. Istället flydde resonemangen in i ett kvasireligiöst sökande i landet mellan new age, österländska religioner, anarkism och idéer om direktdemokrati.
Vi försökte övertyga varandra om att ”kärlek” och ”samarbete” var den grund naturen och världsalltet bygger på. Några av de auktoriteter vi läste och stödde oss på var Arne Næss (varje levande varelses rätt till självutveckling), Peter Kropotkin (ömsesidig hjälp snarare än konkurrens driver evolutionen), Henryk Skolimowski (Världen är helig), James Lovelock (Gaiahypotesen), Fritjof Capra (paralleller mellan österländskt tänkande och kvantfysik).
I mörkret lurade dock Pentti Linkola, som inte drog sig för att följa tanken i Darwins och naturvetenskapens anda och utan religiösa och humanistiska fördomar.
Han landade i en radikal civilisationskritik. Man kan kanske säga att han delade Skolimowskis känsla för naturen som det ”heliga”, men inte därför att naturen lär oss några moraliska principer utan därför att vi själva är natur, sprungna ur naturen.
I grunden är vi drivna av samma krafter – viljan att leva och lusten att ta kampen för tillvaron. Eftersom vi är natur är också naturen grunden för vad vi uppfattar som vackert. Däremot ger naturen inga normer för vad som är rätt och moraliskt. Till skillnad från de flesta miljöaktivister förnekade Pentti en metafysisk existens för några särskilda ”mänskliga rättigheter” och motsatte sig idéer om ”alla människors lika värde”.
Pentti Linkola, ornitologen, fiskaren, författaren, levde som han lärde utan el, telefon, television eller dator. Att leva utan att arbeta med kroppen och utan att kämpa för sitt livsrum, mot hunger, umbäranden och fiender, gör oss olyckliga.
Den moderna människans förfall är blott alltför uppenbart, menar Linkola, med överkonsumtion, stillasittande, fetma, alkoholism och hjärndödande TV-underhållning. Linkolas skrifter är fyllda av observationer av hur absurt den moderna människans liv blivit. Än värre är att teknik, läkarvetenskap och befolkningstillväxt lett till exploatering av allt större del av biosfärens resurser. Den levande fria naturen håller på att försvinna för alltid. Därmed försvinner också allt som är vackert och värt att leva för, menar han.
Pentti Linkola gick inte omkring och hatade enskilda människor eller hade svårt att umgås, men han är urbilden för en filosofisk misantrop. Människan som art och population är problemet. Världen skulle bli bättre ju färre människor det fanns. Allt som kan reducera antalet människor är enligt honom gott: aborter, sterilisering, olyckor, krig, farsoter, inbördeskrig, utrotningsläger, vad som helst som kan minska antalet människor!
Pentti Linkola var inte politiker, han vägrade att sålla orden för att vara insmickrande. På frågor om hur han skulle vilja se världen styras målade han en vision om en upplyst elit som med rena osjälviska motiv, men med järnhård auktoritet och vapenmakt, stänger fabriker, river upp motorvägar och förbjuder bilar.
Människorna måste leva av jorden i sitt eget närområde och vi måste underkasta oss en stram befolkningspolitik. Linkola menade att genetiskt förfall måste motverkas genom en eugenisk plan som ger utvalda livsdugliga individer möjlighet att få många barn, medan de som är ärftligt sjukliga förbjuds att bilda familj. Innanför sådana av nattväktarstaten upprätthållna gränser menade han att en stor frihet skulle kunna råda. En hållning som kan kallas ”libertariansk paternalism”.
En själsfrände till Pentti Linkola var Theodore Kaczynski, känd som ”Unabombaren” och författare till manifestet Industrial Society and Its Future. På frågan om inte också Pentti borde ta till terrorism svarade han att han tyvärr inte var modig nog.
Det måste naturligtvis sägas att Pentti Linkolas tankar inte kan tas ad notam. Hans ”politiska” plan är helt orealistisk förutom att den skulle skapa enorma lidanden. Även om det, mot alla odds, skulle gå att skicka mänskligheten tillbaka till medeltiden, skulle utvecklingen ändå snart sätta igång igen. Vi skulle snart ha återskapat vetenskap och teknologi och vi skulle starta fabrikerna och fälla de uppvuxna skogarna igen.
Den som läser om den Nya Världsordningen (NWO) och om de som styr världen genom banker och skuldbrev, har säkert hört att dessa anklagas för att finansiera miljörörelsen och har drivit fram klimatet som den stora ödesfrågan. Det sägs att miljörörelsen under detta skumma inflytande planerar världsregering, nedstängningar och radikal folkminskning. Det verkar förvillande likt Pentti Linkolas program.
Kan den mest radikala civilisationskritiken faktiskt sammanfalla med de allra mäktigastes hemliga ideologi? Frågan är mer än befogad. Det är emellertid absurt att tro att Pentti Linkola, som levde ett ytterst enkelt liv, bodde i en stuga i Tyrväntö och fiskade i sjön Vanajavesi, egentligen jobbade på order av David Rockefeller. Möjligen kan det ha funnits en påverkan åt andra hållet.
Det mesta Pentti Linkola skrivit är på finska, men det finns en antologi med texter översatta till engelska: Can Life Prevail? (Arktos Media, 2011), som är väl värd att läsa.
Vi vet inget om omständigheterna kring Pentti Linkolas död, men det är lätt att föreställa sig att han måste ha dött lycklig i vetskap om coronaepidemin. Han måste ha välsignat pandemin som att naturen äntligen slagit tillbaka mot mänskligheten. Pentti Linkolas tankar är bortom gott och ont. Nu uppslukas han av natten, likt en gammal vikingahövding eller en Lucifer, med näven in i det sista knuten mot både Gud och människor.
