En strid om självklarheter
Det kunde förefalla som att invandringsdebattens karaktär har förändrats, att de flesta i debatten uppfattar problemet med en oreglerad invandring. Ibland visar sig dock att många ännu har svårt att acceptera denna tanke. Detta är något som blivit väldigt tydligt under de senaste veckornas diskussion om den så kallade anmälningsplikten.
I Tidöavtalet, där samarbetspartiernas överenskomna reformagenda slås fast, står följande om detta: ”[Regeringen ska] lämna förslag till en ordning med informationsutbyte och anmälningsplikt mellan Polisen och myndigheter som kan antas komma i kontakt med personer som befinner sig illegalt i landet. Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Det innebär att myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar för att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige. Genom informationsplikten ska möjligheterna att leva i landet utan tillstånd försvåras. Det kan finnas situationer där en anmälan skulle strida mot ömmande värden, till exempel i sjukvården. Undantag från informationsplikten behöver därför utredas närmare.”
Utgångspunkten för denna skrivning tycks vara något helt självklart: personer skall inte befinna sig här illegalt i Sverige och inte åtnjuta offentlig service under tiden som de gör det. Ännu enklare kunde det formuleras på följande sätt: Sverige har en gräns.
Länge har en mycket märklig dubbelmoral tillämpats, där personer som fått avslag på sin asylansökan kunnat befinna sig i Sverige och i hög grad också kunnat tillgodogöra sig offentlig service. Sedan 2013 har barn till och med kunnat gå i skolan. Det är mycket märkligt att tänka sig att det offentliga å ena sidan har ett uppdrag att utvisa en person och å andra sidan betalar dess skolgång.
Som en självklarhet har det dock inte uppfattats i svensk debatt. Tongivande debattörer har uttryckt sin indignation i starkast tänkbara ordalag. Aftonbladets Anders Lindberg kallar det en angiverilag på X. Han menar vidare att ”att det är en orätt lag som ingen bör följa. Ingen läkare ska anmäla patienter, ingen lärare sina elever”, och att den bör kallas Lex Stasi.
Det är dock inte endast provokationslystna ledarskribenter som är kritiska, utan också Anders Henriksson, socialdemokratisk ordförande för Sveriges kommuner och regioner, och därmed högst ansvarig för de politiska nivåer som kommer att implementera en eventuell anmälningsplikt, har yttrat sig på ett minst sagt anmärkningsvärt sätt. Han har bland annat sagt till Dagens Samhälle: ”Som arbetsgivare är det kommuners och regioners ansvar att se till att det finns en god arbetsmiljö som präglas av professionalism och tillit. Vi får tydliga signaler från kommuner och regioner om att medarbetare och chefer upplever obehag inför en eventuell anmälningsplikt med mycket svåra avväganden och etiska dilemman. Det riskerar att ge en sämre arbetsmiljö och försvåra rekryteringen till välfärdens yrken.”
Henrikssons uttalande tycks utgå ifrån att de som rekryteras till välfärdens yrken inte står på lagens och statssuveränitetens sida, utan att de företräder ett slags anarki, där nationsgränserna är en sak för det personliga samvetet, inte något som äger självklar auktoritet. Om det verkligen skulle vara som han säger, att en stor del av offentliganställda och potentiella offentliganställda inte respekterar verksamhetens grundläggande förutsättning har vi onekligen problem. Ja, frågan är om det i längden kan vara möjligt att ha en fungerade välfärdsstat med en sådan inställning.
Det finns redan på andra områden olika former av anmälningsplikt, till exempel så kallade Lex Maria-anmälningar, att en vårdgivare skall anmäla situationer där patientsäkerheten kan ha åsidosatts. Den som anser att frågan om illegal invandring på något sätt är annorlunda måste helt enkelt anse att normala hänsyn inte gäller i fråga om invandring, ja, mer eller mindre fortfarande förespråka oreglerad invandring och inte respektera Sveriges statssuveränitet.
Liberalt gnäll
Redan i Tidöavtalet verkar det som att en konflikt bland samarbetspartierna kommer till uttryck. Denna formulering är knappast slumpmässig: ”Det kan finnas situationer där en anmälan skulle strida mot ömmande värden, till exempel i sjukvården. Undantag från informationsplikten behöver därför utredas närmare”.
Den tolkning jag gör är att Liberalerna genom formuleringen har sökt en ventil att kunna backa från förslaget i ett senare skede, medan Sverigedemokraterna hoppas på att den föreslagna utredningen skall komma fram till att någon grund för undantag saknas. Någon principiell motivering för att just sjukvårdspersonal skulle undantas från anmälningsplikt är svår att se. Att en person som är illegal invandrare får räkna med att bli upptäckt om den söker vård är helt rimligt – precis som varje annan kriminell person kan råka ut för att bli upptäckt i olika situationer. Formuleringen verkar alltså vara en typisk kompromissformulering och inte ett resultat av en genomförd tankegång.
Liberalerna har på senare tid visat sig att partiet verkligen är beredda att obstruera. Riksdagsledamoten Fredrik Malm, som är skolpolitisk talesman och därmed får antas tala ex cathedra, har i en aktuell debattartikel, menat att skolbarn skall undantas. Han skriver: ”Det är tydligt i Tidöavtalet att utredaren ska ta hänsyn till särskilt ömmande fall, och som alltid behöver ny lagstiftning vara förenlig med de internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa. Barnkonventionen har samma ställning som svensk lag, och i den slås alla barns rätt till skolgång fast. Vi ser därför framför oss att undantag kommer att göras för anställda i bland annat skola och sjukvård.”
Har Malm rätt i denna fråga? Är det så att Barnkonventionen verkligen säger det? Jag skulle säga att det är högst oklart. Barnkonventionen är som många konventionstexter av detta slag inte skrivna på det sätt som en välutarbetad svensk lag skulle vara skriven, utan den är betydligt mer allmänt och flummigt skriven, för att passa alla möjliga samhällen. Vad en formulering som ”konventionsstaterna erkänner barnets rätt till utbildning” exakt betyder kan ingen egentligen veta, förrän det har prövats. Malm kan mycket väl få rätt i sin uppfattning, men han kan också få fel.
Huvudproblemet
Huvudproblemet är att denna allmänna konventionstext av helt obegriplig anledning år 2020 fick ställning av svensk lag. I stället för att skriva en exakt, specifik lagstiftning utformad för svenska förhållanden har vi alltså en lagstiftning som består av rent flum. Vad en formulering som följande betyder kan egentligen ingen säga: ”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.” Vem bestämmer vad som är barnets bästa?
I praktiken blir det jurister som får bestämma efter en egen godtycklig bedömning vad som avses, om en sådan formulering över huvud taget skall ha någon konkret betydelse. Det gör att makt förflyttas från politiker till jurister och försvårar möjligheten att skapa bra och förutsägbar lagstiftning för svenskarna. Helt plötsligt kan olika beslut helt enkelt upphävas, då en diffus text som aldrig var tänkt som svensk lagstiftning står i vägen.
Detta visar vådan att ansluta sig till internationella konventioner och särskilt att upphöja dem till svensk lag. Det rimliga är att internationella avtal endast bör röra sådant som gäller mellanstatliga relationer eller frågor som till sin natur är internationella, exempelvis vissa miljöfrågor. Det finns ingen anledning till att länder på andra sidan jordklotet skall ha synpunkter på exempelvis barnen i Sverige.
