Stefan Löfven förefaller ha överträffat sig själv i trixande. Genom ett lika slugt som principlöst förhandlingsspel har han lyckats klamra sig fast vid regeringsmakten. Genom parallella utfästelser till olika delar av sitt regeringsunderlag, till och med vilden Amineh Kakabaveh har fått ett separatavtal, har han gjort alla tillräckligt nöjda för att släppa fram honom som statsminister.
För oppositionen som hade hoppats på extra val är det lätt att känna sig demoraliserad och tänka att det inte spelar någon roll, vad man företar sig – på något sätt blir det ändå en socialdemokratisk statsminister. Men den lärdomen är felaktig hävdar jag. Det finns flera positiva aspekter av den historiskt svaga regeringen, vilket kan skänka hopp för den framtida politiska situationen.
För hur är den politiska situationen i Sverige i dag? Jag skulle vilja beskriva det som att två politiska paradigm står mot varandra. Det rådande paradigmet kan kallas antifascistisk, globalistiskt eller anti-europeiskt, beroende på utgångspunkt. Det utgår från universella mänskliga rättigheter och sätter dessa i opposition till några exklusiva medborgerliga rättigheter. Enligt denna modell har inte det svenska folket någon särskild rätt att bestämma över Sverige, utan medborgarna är utbytbara och demokratin finns framför allt för att garantera vissa liberala principer. Därför talar man hellre om liberal demokrati än endast om demokrati. Företrädare för detta perspektiv är också benägna att överlåta beslutsrätt till internationella organisationer, då de tycker att dessa bättre garanterar de universella rättigheterna och då de hur som helst inte tillmäter folkviljan någon betydelse.
Det andra, utmanande paradigmet accepterar i stället nationalstaten som en ram för sin politik. Det svenska folket har enligt detta synsätt rätt att bestämma över sitt eget land och har rätt att avvisa invandrare från andra länder. Demokratin är ett system som skall garantera att svenska folket sätter sin prägel på sitt eget land, inte bara ett system för att administrera universella rättigheter eller internationella avtal.
Detta är två idealtyper och det är inte möjligt att säga att den parlamentariska oppositionen på ett entydigt sätt representerar den andra. Men detta representerar en riktning, en möjlig utgångspunkt som skulle skänka legitimitet åt en alternativ politisk ordning, vilken vi i alla fall förhoppningsvis kan närma oss något efter valet 2022.
I en situation där en politisk ordning håller på att ersättas av en annan är det fara värt att den äldre ordningen försöker att göra sin makt permanent genom alltmer totalitära metoder. Hets mot folkgrupp-lagstiftningens ständiga utvidgning, förslag på organisationsförbud och ytterligare inskränkningar i yttrandefriheten är exempel på detta.
Desto svagare makten är internt, desto svårare blir det emellertid att effektivt kunna fokusera på sådana åtgärder, då all energi riktas in på att lösa interna motsättningar. Och vi skall inte förledas av Löfvens triumfatoriska uppsyn – regeringen är sannerligen svag. Att få igenom höstens budget kommer inte bli det enklaste. Det kräver att få det nyliberala Centerpartiet att samsas med det alltmer dristiga Vänsterpartiet.
Till detta kommer en uppseglande konflikt mellan Centerpartiet och Miljöpartiet. Regeringen har lovat Centerpartiet, i ett separat avtal, ändrade regler för skogsägare och försvagningar av strandskyddet. Miljöpartiet har motsatt sig detta, men verkar trots allt som regeringsparti bli tvungna att medverka till att lägga en proposition om detta. Lösningen på denna konflikt är inte uppenbar.
Vidare närmar vi oss ett val, vilket gör att alla partier har ett behov av att profilera sig och är mer obenägna att ingå för sina väljare impopulära kompromisser. Centerpartiet vill inte förlora väljare med borgerlig identitet, Miljöpartiet vill klara 4 %-spärren och Vänsterpartiet och Socialdemokraterna kommer behöva slåss om ekonomiska vänsterväljare. Också detta bäddar för konflikter.
Regeringens kritiker behöver alltså inte misströsta. Regeringens svaghet och oförmåga gör att den sannolikt inte blir särskilt effektiv. Dess misslyckande kan tvärtom bädda för ett verkligt alternativ.
