Donald Trump kom som ett yrväder en juniafton år 2015, när han plötsligt meddelade sin avsikt att kandidera i nästa års val. Hans exempellösa framgång, där han lyckades slå ut en efter en i det republikanska etablissemanget, för att sedan vinna presidentposten, slår oss ännu med häpnad.
Han lyckades fånga upp tendenser i tiden – okontrollerad invandring, utflyttning av arbeten, utarmning av landsbygden, statligt sanktionerad anti-vit propaganda, meningslösa krig i Mellanöstern – och visa att det är möjligt att säga ifrån. Han väckte de sovande, gav röst åt de tystade.
Det låter sig sägas att han inte lyckades infria sina löften, att han agerade motsägelsefullt och impulsivt, och att han ibland lät som vilken republikansk partimegafon som helst. Men frågan är om inte förväntningarna var alltför högt ställda. Att kräva ideologisk koherens från en yvig företagare och TV-kändis, som dessutom är i händerna på den republikanska partiapparaten för att kunna genomföra sin politik, var helt enkelt orealistiskt från början. Entusiasmen från vissa personer saknade helt enkelt täckning i verkligheten.
Det viktiga var att han pekade ut en väg, att han visade att det gick att vara republikan på ett annat sätt än det republikanska etablissemangets sätt. Det gick att vara republikan och samtidigt kritisera storfinansen, det militär-industriella komplexet och globaliseringen. Det gick att kritisera det mediala etablissemanget och dess politiskt korrekta regler för vad som får sägas och inte. Det gick att säga ”Amerika först”.
Finns det någon som kan följa i hans fotspår? Vissa av hans belackare hoppas och tror att hans förlust i presidentvalet innebär slutet på Trumpismen och att allt återgår till det normala. Men de förbigår att vi lever i en annan tid med andra frågeställningar. Två etablissemangsrepublikaner, John McCain och Mitt Romney, led klara nederlag med en klassisk republikansk inriktning. Trump lyckades bryta den negativa trenden.
Ett positivt tecken för en alternativ inriktning är enligt min mening den republikanska segern i guvernörsvalet i Virginia den 2 november. Den segrade kandidaten, Glenn Youngkin, kan förvisso i några avseenden kallas en klassisk republikan, en representant för bolagshögern. Han har en bakgrund som framgångsrik företagare och brinner för goda villkor för näringslivet och sänkta skatter. Men de sista veckornas debatt kom i stället att i hög grad handla om så kallad kritisk rasteori i skolan, vilket i praktiken innebär att hat mot vita lärs ut till barnen i Virginia. En annan debatt rörde så kallade transkvinnors tillträde till omklädningsrum och toaletter, vilket i alla fall i ett fall lett till ett allvarligt sexuellt övergrepp på en skoltoalett, en händelse som skolan dessutom försökte mörka.
Samhällsdebatten och väljarnas engagemang väcks alltså inte av ett stereotypt vänster-höger-tänkande, att än en gång varna för socialismen eller kommunismen, utan när någon likt Trump vågar bryta mönstret och ta upp de verkligt brännande och kontroversiella frågorna till debatt. Det finns därför ingen återvändo för det republikanska partiet. Om de skall fortsätta att vara ett relevant parti måste det ha något att bidra med till den aktuella debatten. Det fungerar inte att upprepa talepunkter från Kalla krigets tid.
Frågan är dock: vem kan ta upp den kastade manteln, vem kan mobilisera de delar av det republikanska partiet som vill ha verklig förändring? Somliga skulle säga att det helt enkelt är Trump själv, att han ännu en gång skall ställa sig på tribunen och leda massorna. Jag tror inte på detta. Som eventuell presidentkandidat 2026 är han alltför gammal och hans kort är på många sätt redan utspelade.
Det behövs ny kraft och energi, och också viss utveckling, men Trumps framgångar lär oss ytterligare en sak: det finns en efterfrågan på en karismatisk ledare, inte en partifunktionär. Förhoppningsvis kan den som historien utkorat snart träda fram.
