Vem är Ruben Östlund? Den nytillträdda kulturministern verkade tro att det var en författare helt nyligen, men sanningen är att det är en internationellt flerfaldigt prisvinnande filmskapare. Personligen tycker jag också det är välförtjänt.
Östlund har utmärkt sig för att på ett nyskapande sätt, i likhet med Michel Houellebecq på litteraturens område, skildra samtiden utan att väja för kontroversiella ämnen. I filmen Play (2011) skildrades mycket gripande hur svenska pojkar i Göteborg förnedringsrånades av invandrarpojkar, en film som renderade förutsägbar kritik om rasism. I Turist (2014) diskuterades mansrollen i det moderna samhället och i den omtalade The Square (2017) häcklades konstetablissemanget.
Hans nyaste verk Triangle of Sadness har vunnit den prestigefyllda Guldpalmen för bästa film vid årets filmfestival i Cannes. Filmen handlar om vad som kanske skulle kunna kallas den nya överklassen. En manlig modell är tillsammans med en kvinnlig influerare, spelad av den vackra boerskan Charlbi Dean Kriek. Kriek gör en mycket bra rollgestaltning som lyckas fånga en typ av kvinnlig narcissist som inte är ovanlig i kändisvärlden – i vissa avseenden charmerande, men också självupptagen, hänsynslös och utan högre orientering.
Ett tema är dynamiken mellan kvinnligt och manligt, hur den manlige modellen har svårt att hävda sig, då influeraren är mer framgångsrik och uppskattad. Hade detta varit filmens huvudärende hade det kanske fungerat, men temat avbryts dock i viss mån av en skildring av en kryssning, där de två huvudpersonerna möter andra representanter för vår tids överklass och en bredare sedeskildring tar vid.
Här träffas alla möjliga nationaliteter och yrken, som endast har det gemensamt att de råkar ha mycket pengar, sedan kan de ha tjänat sitt guld på allt mellan handgranater och gödsel. Fint skildrat är bland annat en nyckfull nyrik ryska som besvärar besättningen med alla möjliga absurda önskningar, en träffande stereotyp att skratta åt också för den som inte accepterar den anti-ryska inställning som nu överallt gör sig gällande. Att den nya ryska överklassen ofta utmärker sig på ett negativt sätt är tyvärr allmänt omvittnat och torde väl bero på de ovanliga möjligheterna att berika sig, som funnits efter Sovjetunionens fall.
Att skildra olika typer av överklass i form av passagerare på ett kryssningsfartyg vore kanske en annan intressant riktning som Östlunds film hade kunnat ta, men Östlund verkar känna att inte heller detta räcker. Snart visar det sig att besättningskaptenen är berusad och inte klarar av att styra fartyget på ett rimligt sätt under den svåra blåsten. I stället börjar han skrika ut kommunistiska budskap i högtalarutrustningen, samtidigt som de förtvivlade passagerna spyr ned de lyxiga skeppsmiljöerna. De iögonfallande kaskadspyorna förefaller mig vara en alltför enkel effekt som inte blir lyckad.
Som om detta inte var nog råkar vapenhandlarens fru spränga en handgranat, vilket blir dödsstöten för skeppet. Därefter utspelar sig ett slags robisonad ute på en öde, där omvända roller inträder. Toalettputserskan som är mest praktiskt inriktad tar över kommandot från den opraktiska och handfallna överklassen och inrättar ett sorts matriarkat, styrt med järnhand. Alla torde veta att matriarkat i allmänhet inte uppstår i sådana miljöer och det hela känns så absurt krystat att jag nästan måste skratta, inte åt det som faktiskt är tänkt att vara komiskt, utan åt den osannolika och överlastade händelseutvecklingen.
Till sist är det en film som vill för mycket, som trots några briljanta scener och intressanta uppslag, förlorar sig i effektsökeri och rena bisarrerier. I begränsningen visar sig mästaren och Östlund har tidigare levt upp till maximen, men verkar nu ha drabbats av övermod.
