söndag, 19 maj, 2024
söndag, maj 19, 2024

SD gör rätt i att kräva att Tidöavtalet följs – men prioriteringarna kan ifrågasättas

SD har nu hotat att fälla regeringen om den inte gör vad den sagt ifråga om reduktionsplikten. Tanken att se till att Tidövtalet upprätthålls är rätt tänkt, men prioriteringarna kan ifrågasättas. Konsekvensen av resonemanget blir att massinvandring tolereras, men inte reduktionsplikt.

I Sverigedemokraternas första partiprogram från 1989 står det att ”stadskärnor och bostadsområden bör göras bilfria”. Det är svårt att tänka sig nu, då partiet blivit bilisternas parti på både lokal- och riksplanet. Det kan ses som en utveckling från ett mer ideologiskt tankesätt till ett mer populistiskt, men samtidigt är onekligen dyra bränslepriser ett stort problem för dem som lever på landsbygden, som inte kan avfärdas utan vidare.

Om inte annat så finns det en stor opinionsmässig potential i frågan och Sverigedemokraterna lyckades väl med att bygga en stor del av sin valrörelse på 10 kronors sänkning på diesel ”vid pump” och 6,50 på bensin. Det är inte statistiskt säkerställt, men det är inte orimligt att anta att en del av SD:s väljare på valdagen lät det väga tungt vid valbåset.

Det SD lyckats leverera har dock varit mindre imponerande. Även om det fanns en stor och dyr satsning på sänkta bränslepriser i budgeten – 6,7 miljarder – blir det endast 14 öre i praktiken, då det övriga försvinner med inflationen. Möjligen kunde det sägas att bränslepriserna hade varit ännu dyrare utan satsningen.

I Tidöavtalet, Sveriges mäktigaste skrift för tillfället, står det relativt litet om just bränslepriser, utan det står endast att drivmedelspriserna skall bli lägre. Om reduktionsplikten står det egentligen inget explicit, trots detta finns det något slags uppgörelse mellan Tidöpartierna om att reduktionsplikten ska sänkas till EU:s miniminivå – det sades också i Ulf Kristerssons regeringsförklaring.

Detta har fått Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesman Oscar Sjöstedt att hota med att fälla regeringen om detta, vilket enligt Sverigedemokraterna innebär ingen reduktionsplikt alls, inte levereras. Utsagan har nyanserats litet av den mer återhållsamme miljöpolitiske talesmannen Martin Kinnunen, men innebär icke desto mindre än kraftig markering.

Framför allt ställer det en intressant principiell fråga: är det rätt av SD att skapa regeringskris om Tidöavtalet inte följs? För mig är svaret självklart jakande. Det är det enda sättet som SD kan se till att inte bli hunsade, det enda sättet att tillgodose sina egna intressen, om regeringen vägrar genomföra överenskommen politik.

Det som kan ifrågasättas är själva prioriteringen. Förvisso är bränslepriserna en populär fråga som kan vinna sympati hos folket, men frågan är svarare vad som blir kvar av den ideologiska substansen i SD om denna fråga görs så viktig att den avgör stödet för en regering.

Kompromisser med SD:s grundläggande ideologi har i allmänhet motiveras med tänkt genomslag för det som är SD:s huvudfråga – invandringen. Men vad gäller invandringen har partiet accepterat extremt långtgående kompromisser, att åtgärder endast skall genomföras i slutet av mandatperioden. Det rör sig också om åtgärder vars effekt förblir osäker, då siffersatta mål uppgivits.

Det blir för mig märkligt om regeringen kan fällas på bränsleprisfrågan, men att det anses acceptabelt att den tolererar fortsatt massinvandring. Frågan blir till sist vad SD är för ett slags parti. Är det ett parti där slopad reduktionsplikt väger tyngre än massinvandring? Partiets själ löses upp i en vag populism, vars syfte blir ytterst oklart.

Det bästa vore nog att använda reduktionsplikten i ett förhandlingsspel. Att försöka att växla in den mot snabbare och mer långtgående skärpningar av invandringspolitiken.      

Senaste