Regeringens företrädare har gått väldigt långt i att göra uttalanden som antas tillfredsställa den turkiska regeringen. Utrikesministern Tobias Billströms ord om den upphängda Erdoğan-dockan i Stadshuset som en ”skenavrättning” torde bli ett av årets mest minnesvärda citat.
Sverigedemokraterna har haft svårigheter att orientera sig i detta. Partiet har i allmänhet inget intresse av att profilera sig i utrikespolitiska frågor, utan har exempelvis ingen från samarbetspartierna avvikande uppfattning i Nato-frågan. Samtidigt så finns det ett visst trovärdighetsproblem om ett parti som klart profilerat sig med islamismkritik inte vågar stöta sig med en islamistisk president.
I början av denna affär verkade det också som att Sverigedemokraterna inte skulle inta en från regeringen avvikande linje. Partiets utrikespolitiske talesperson, Aron Emilsson, sade bland annat: ”Jag instämmer i talman Andreas Norléns ord om att hot om våld och uttryck för det på det här viset inte hör hemma i det demokratiska samtalet. Jag vill inte spekulera i vem som ligger bakom, eller varför, men det gynnar inte de diplomatiska relationerna med Turkiet.”
Partiledningen verkar dock ha insett att vad som kan uppfattas som ett kryperi för den turkiska regeringen kan skapa ett problem för partiets image. Jimmie Åkesson kallade Erdoğan en islamistisk diktator och att regeringen inte kunde göra mer än vad den redan hade gjort för att gå honom till mötes. Aron Emilsson fick sedan öva sig i ekvilibristik i Aktuellts studio, där han å ena sidan avvisade Billströms uppfattning om en skenavrättning och försvarade svensk yttrandefrihet, men å ena sidan stod fast vid att aktionen vid Stadshuset är betrakta som ett sabotage av den svenska Nato-ansökan.
Detta är intressant, då det inte endast gäller en enskild sakfråga utan om den större frågan om SD:s försök att hitta en plats i det politiska landskapet vid sidan av regeringen. I början av mandatperioden gjorde partiet sitt yttersta för att försvara Tidöavtalet och regeringens arbete, men SD kan knappast i längden försvara sin existens om en hejaklack till regeringen utan måste i längden hitta sin egen roll.
Vissa markeringar om att partiet inte är helt nöjt med arbetet med bränslepriserna och elstödet har redan kommit. Nu presenteras alltså en i någon mån egen linje i förhållande till Turkiet. Det är litet oväntat att denna självständighet uppvisas på just det utrikespolitiska området som på senare år varit mycket nedtonat. Samtidigt så omfattas inte utrikespolitiken av Tidöavtalet, vilket underlättar egen profilering.
Frågan är om SD till sist kommer känna sig tvungna att driva en egen linje också på sitt eget kärnområde, migrationspolitiken, trots att partiet nu är starkt bundet till Tidöavtalet och sina egna positiva yttranden om det.
