Är Sverige idag en demokrati? Efter vilka kriterier ska vi bedöma en sådan fråga?
Mina tankar går till en socialdemokratisk valaffisch från 1911. ”Folket herre i eget hus”, stod det på den.
Är vi svenskar idag ”herrar i eget hus”? Mitt svar måste bli ”nej!”. Tredubbelt nej:
1. Vår riksdags beslutbefogenheter har inskränkts alltmer. Det mesta kommer nu som EU-direktiv från Bryssel. Ovanpå detta agerar vår regering som springpojkar åt Vita Huset i Washington.
2. Riksdagsvalen blir i praktiken till stor del riggade genom den enorma ensidigheten beträffande massmedia och opinionsbildning.
3. Till detta kommer massinvandringen och all den negativa särbehandlingen av svenskar i Sverige.
Ytligt sett är Sverige en demokrati, med olika tidningar, yttrandefrihet för alla, olika partier och fria val, men detta har ju inte räckt för att hejda en marsch mot avgrunden, där vi svenskar håller på att bytas ut och där vår mest elementära trygghet – ekonomiskt och fysiskt – undergrävs i rask takt.
Ett system som inte förmår försvara folkets mest grundläggande intressen – ska det kallas en demokrati? Jag kan inte anse det.
Javisst, förtrycket kunde vara naknare och hårdare.
Javisst, svenska folket har ett ansvar för vad som sker.
Jag kan ändå inte godta etablissemangets anspråk på att Sverige idag ska ses som en demokrati. För mig är demokrati något annat. Eller snarare något mer.
Demokratiska friheter är viktiga:
– tillgång till en allsidig information för medborgarna
– reell yttrandefrihet för alla, även för meningsmotståndare
– ett verkligt flerpartisystem, dvs med skillnader av betydelse mellan partierna
– ärliga valrörelser, där väsentligheter står på dagordningen och partierna redovisar vad de vill åstadkomma
– möjlighet till ansvarsutkrävande av politiska makthavare.
Till demokratin måste höra även vissa garantier för minoriteter och för enskilda medborgare.
Konfiskation av människors inkomster och egendom går, som jag ser det, inte ihop med demokrati. Okej – skatter måste kunna tas ut till en viss gräns för att finansiera gemensamma och nödvändiga utgifter, men när det mesta av vad människor arbetar ihop dras in till stat och kommun, när detta därtill skänks bort till orimliga ändamål, då har det gått mycket snett!
Det finns en missuppfattning kring demokrati, det jag kallar ”SIFO-demokrati”. Där frågar man människor spontant i någon fråga, som de kanske aldrig funderat mycket på och inte är insatta i. Frågorna kan dessutom vara ledande och tolkningarna skruvade. I princip kan det ha föregåtts av ett ensidigt mediakampanjande.
Helt andra resultat kan ju följa om medborgarna först har satt sig in i ämnet, tagit del av fakta och argument från olika håll, resonerat med vänner och bekanta om det hela.
Närhetsprincipen är viktig inom demokratin, dvs beslut ska läggas så nära berörda medborgare som möjligt. EU representerar dess motsats.
Jag ser också Schweiz som ett föredöme, med sina folkomröstningar.
Och mediaobalansen måste hävas, så det kan bli en pluralism i opinionsbildningen.
En hel del unga nationalister verkar ha svalt den officiella propagandan, att vad vi idag har i Sverige är demokrati. När de sedan noterar systemets brister kommer de till slutsatsen att demokratin ska förkastas.
Min slutsats blir den omvända: vad Sverige nu behöver är en bättre och mer upplyst demokrati.
