Igår presenterade Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Mikael Damberg Socialdemokraternas skuggbudget, den budget som skulle gälla om partiet styrde Sverige. Det kan diskuteras vilken betydelse en sådan hypotetisk sifferredovisning har, men onekligen säger den en del om vilka skillnader gentemot regeringen som Socialdemokraterna vill framhäva.
Tendensen i det 35-sidiga budgetdokumntet, som alltid en ”servettskiss” i jämförelse med en flertusensidig regeringsbudget, är också tydlig. Det heter ”vi sätter välfärd och vanligt folk främst.” Regeringen beskrivs i negativa färger, som de rikas ombud och som någon som inte ser till vanliga löntagares intressen.
Konkret innebär det framför allt att statsbidragen till kommuner och regioner ökar, något representanter för dessa institutioner alltid säger sig behöva. Dessutom lovas fler vårdplatser och bättre arbetsförhållanden för sjukhuspersonal.
Strategin förefaller uppenbar. Socialdemokraterna vill med dessa åtgärder vinna framför allt sverigedemokratiska, men också en del moderata och kristdemokratiska väljare, som stöder regeringen på grund av dess rätts- och invandringspolitik, men som står mer till vänster ekonomiskt.
Inriktningen på sverigedemokratiska väljare visas också därigenom att partiet har en egen modell för att sänka bränslepriserna. Personer i glesbygd som är beroende av bilen och inte har en inkomst som överstiger 500 000 kr om året får ett särskilt, riktat stöd. Detta torde ge mer för dessa än regeringens generella sänkning av bränslepriserna och skapar dessutom en polarisering mellan höginkomsttagare och låg- och medelinkomsttagare – där Socialdemokraterna vill framställa sig som en företrädare för de senare.
Budgeten är också förhållandevis befriad från så kallade woke-inslag, det vill säga kulturradikala förslag som uppskattas framför allt av yngre kvinnor i storstäder. Det finns en del om klimatet, men effekten av åtgärderna – exempelvis gratis kollektivtrafik för yngre – torde endast bli symbolisk. Damberg kritiserade också regeringens nedskärningar på biståndet i hårda ordalag, men föreslår faktiskt egna, om än inte lika omfattande, neddragningar på samma område.
Wokeismen håller sig alltså inom vissa tyglar, utan Socialdemokraterna vill i stället framför allt framställa sig som ett ekonomiskt vänsterparti, i motsats till den förment välfärdsslaktande regeringen. Skrivningar om bekämpning av gängen antas också rikta in sig på litet konservativare väljare.
Samtidigt har Socialdemokraterna ett trovärdighetsproblem, så länge partiet kvarhåller sin välfärdsurgröpande invandringspolitik. Alla som ägnat någon tanke på välfärden och dess problem torde förstå att det största hotet mot socialstaten är invandringen; också flera tidigare socialdemokratiska ideologer, som Gunnar Myrdal, förstod att socialstaten endast kan förverkligas med nationalstaten som ram.
Det bör sägas att också den sittande regeringen har ett trovärdighetsproblem, då den valt att inte stänga gränsen, utan skjuter åtstramningarna av invandringen på framtiden och utlovar skarpa förslag endast på ett par års sikt. Det är i dock i alla fall något slags ambition, det kan uppfattas som bättre än inget. Även om Socialdemokraterna skulle godta utlovade förändringarna på detta område kan det framstå som reaktivt, som att partiet saknar verkligt engagemang i frågan, utan endast låter sig fösas framåt av regeringen.
Socialdemokraterna skulle egentligen endast kunna få verklig trovärdighet om partiet lägger fram egna förslag, för att liksom förekomma och överträffa regeringen. Det är dock frågan om det är moget för detta slags dristighet, inte minst för att det då skulle kunna förlora trendkänsliga storstadsväljare och klientväljarna i förorten.
