måndag, 15 april, 2024
måndag, april 15, 2024

Sverigedemokraternas Linda Lindberg attackerade Socialdemokraterna

Sverigedemokraternas Linda Lindberg avslutade i Jimmie Åkessons ställe Almedalsveckan. Budskapet låg mycket nära ett klassiskt Åkesson-tal med hårda attacker på Socialdemokraterna. Den hårda oppositionsrollen blir dock allt svårare att upprätthålla, nu när Sverigedemokraterna kan göra anspråk på verkligt inflytande.

Under gårdagskvällen avslutade Sverigedemokraternas Linda Lindberg Almedalsveckan inför en tämligen gles åhörarskara. SD drog detta år nitlotten och fick tala allra sist, när många Almedalsbesökare redan hunnit resa hem. Att Jimmie Åkesson valde att inte deltaga, utan ersattes av den för allmänheten okända gruppledaren i riksdagen Linda Lindberg gjorde sannolikt också att intresset var lägre.

Budskapet som Lindberg kom med gick dock hem hos publiken, som vid sidan av pressfolk bestod i hög grad av Sverigedemokratiska lokal- och rikspolitiker. Trots att det nu framfördes av Lindberg var det på många sätt ett klassiskt Åkesson-tal – vars budskap i princip alltid är att Socialdemokraterna förstört landet och att Sverigedemokraterna skall rädda det.  

Så lät det också nu och märkligt vore det kanske annars. Talskrivningsprocessen torde inte ha ändrats endast för att talaren har ändrats. Ett av många exempel på detta: ”Aldrig i modern tid har så många sjuka människor utförsäkrats som under Socialdemokraternas åtta år vid makten. Funktionshindrade fick stå tillbaka då migrationen skulle bekostas, något som Magdalena Andersson dessutom har sagt helt öppet inför rullande kamera. Man har varit naiv och låtit kriminaliteten gentemot välfärden blomma ut och miljarder med skattemedel har betalats ut felaktigt, årligen.”

Ett problem i dessa sammanhang kan vara att Socialdemokraterna får bära orimligt stort ansvar, då Carl Bildts regering, liksom Fredrik Reinfeldts bägge regeringar har ett minst lika stort ansvar för utvecklingen. Denna tendens att ge Socialdemokraterna skulden har förstås tilltagit efter det att Sverigedemokraterna börjat samarbeta högerut.

Lindberg hanterade dock problemet genom att emellanåt ha ett bredare fokus och sade exempelvis: ”Det är svenska politiker, från höger till vänster, som är de skyldiga. Det är Reinfeldt, det är Löfven, det är Andersson. Det är Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det är också Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna som har ansvaret, även om de har nyktrat till på senare tid.” Det får sägas vara en listig lösning på problemet med samarbetspartiernas ansvar att tydligt skilja på samarbetspartiernas historia och dess nutid.

Budskapet att Sverige än gång var ett tryggt, fritt, sammanhållet land som förstörts av massinvandringen torde knappast vara ett budskap som är svårsmält bland SD-publiken. Lindberg hade haft stora svårigheter att svara på basala frågor från journalister tidigare på dagen, men lyckades leverera ett färdigskrivet tal på ett godkänt sätt – medgivet Åkesson är några stå vassare i denna konst.

Svårigheten för Lindberg låg på ett annat plan. Hur kan Sverigedemokraterna med trovärdighet fortsätta att berätta denna berättelse, nu när partiet styr och därmed kan sägas vara ansvarig för utvecklingen?

En klar medvetenhet om detta verkade finnas hos talaren. Hon talade om regeringsskiftet som en stor ljusning, men ville ändå be om tålamod. Hon talade om att paradigmskiftet skall genomföras, men att lagstiftning tar tid och inte kan forceras.

Detta är en halv sanning, men inte mer än så. Somliga typer av lagstiftning kan ta tid att utreda, men att vissa för Sverigedemokraterna avgörande frågor som moratorium för nya uppehållstillstånd och nya medborgarskap inte sker snabbast möjligt har andra orsaker. Anledningen att det tar tid är att priset för uppgörelsen med Tidöpartierna var att åtgärderna skall genomföras i slutet av mandatperioden, vilket också gör det mera osäkert om de över huvud taget kommer genomföras.

Sverigedemokraterna har då partiet inte verkar anse det möjligt att kommunicera detta rakt ut en svår pedagogisk uppgift framför sig: att försvara Tidöavtalet som vore det deras egen politik, trots att det inte alls är det.

Senaste