Det är en händelse som ser ut som en tanke att det var Centerpartiet och Miljöpartiet som avslutade Almedalsveckan. Det är två partier som länge lyckats vara i centrum för debatten, men som nu möter begränsat intresse, också från deras egna väljargrupper.
Talen skedde dock under mycket märkliga omständigheter, ja, i Almedalen rådde det ett slags sorgetillstånd, då en chef inom psykiatrin mördats av en sannolikt psyksjuk man. Annie Lööf och Per Bolund nämnde några pliktskyldiga ord om detta i början, men cyniskt att säga kunde de ändå inte försätta detta tillfälle till marknadsföring, några månader före ett val.
Annie Lööf som talade igår kväll levererade de vanliga budskapen om rasism, mäns våld mot kvinnor och klimatet. Några nyheter som kunde tänkas locka nya väljare var inte i sikte. Förvisso sades några mer klassiska centerpartistiska ord om landsbygden, men detta budskap framfördes utan engagemang och det skorrar falskt när deras politik som helhet gör det svårare att leva på landsbygden.
Per Bolunds tal i morse som avslutade Almedalsveckan var ännu mer plakatpolitiskt, och med undantag av några kortare utflykter, ägnades hela talet åt klimatfrågan. Problemet med hela Miljöpartiets tilltal i frågan är att det är så föga konstruktivt. Snarare än att tjata om att jorden går under om ingen gör något, borde vi diskutera vilket energisystem vi bör ha, vilken lösning som bäst kombinerar tillgång till billig el och så liten miljöpåverkan som möjligt. Miljöpartiets insats i denna fråga har inte imponerat, utan kännetecknats av symbolåtgärder och oförmåga att förklara hur de tänker sig ett realistiskt fungerade energisystem.
Bolund fortsatte också med den kortsiktiga taktiken att överdriva klimathotet genom att exempelvis tala om en klimatkris, ett budskap som för varje år utan en sådan kris blir allt mer ihåligt. Bolund förteg också att Sveriges utsläpp i förhållande till BNP är lågt och att ökningen av koldioxidutsläpp sker på andra håll i världen.
Denna retorik verkar inte ens gå hem hos unga kvinnor längre, som nu i stora skaror lämnat dessa partier för Socialdemokraterna. Faran med att göra sig beroende av en rörlig väljargrupp som ständigt söker det som är hippt, är att den mycket snabbt kan skifta uppfattning om deras Instagramflöden plötsligt domineras av något annat.
Med tanke på hur litet nytänkande det verkar finnas hos Lööf och Bolund slår mig tanken: kanske hade det varit bättre att med tanke på det tragiska knivdådet inte ha hållit talen alls. Det hade i alla fall väckt sympatier.
