Rasmus Paludan väcker inte min sympati. Han har omvittnat pedofila böjelser och är inte någon jag skulle kunna tänka mig att samarbeta med. Han skulle exempelvis inte släppas in i denna tidnings spalter.
Samtidigt, hans koranbränningsaktioner, och ännu mer reaktionerna på dem, måste kunna bedömas för sig, de måste ses för vad de är. Det skulle kunna tänkas att en helt och hållet oförvitlig person använder samma grepp; en liknande aktion, men utgivande sig för att vara konst, var Lars Vilks Mohammedkarikatyrer.
Vad visar då Paludans koranbränningsaktioner? De visar att det i stora delar av Sverige finns grupper som saknar identifikation och lojalitet till det svenska. De visar att en skrift som saknar anknytning till det svenska, ja, som är direkt antagonistisk till Sveriges traditionella religion kristendomen, i delar av Sverige uppfattas som fullständigt helig, som något som det är värt att bränna polisbilar och skapa kravaller för.
Detta är en mycket viktig poäng, för många vill inte alls se detta. De försöker så gott det går att undvika att tänka på frågorna, anpassar sina liv på ett sådant sätt att de inte behöver komma i kontakt med de mångkulturella områdena, exempelvis genom att bosätta sig i ett svenskt område och att undvika att åka kollektivtrafik. De försöker att förfalska verkligheten med tom retorik om att Sverige håller samman.
Koranbränningarna visar på Sveriges delning, hur stora delar av Sverige besatts av icke-svenska och till Sverige fientliga grupper. De visar att svensk lag bara i teorin gäller i Sverige, i praktiken kan icke-svenskar ställa upp sina egna regler och tvinga svenskarna till underkastelse. De visar också att svensk polis helt saknar förmåga att hantera invandrarmobbar – må det sedan bero på ledningsproblem, rädsla för att bli kallad rasist eller bristande befogenheter.
För sanningen är detta: Sverige består inte längre av ett enhetligt folk utan av flera. SCB:s statistik visar att över en tredjedel av alla som bor i Sverige har utländsk härkomst. För en viss typ av liberal spelar det ingen roll, utan alla säges vara individer. Men i verkligheten tillhör människor kollektiv och uppträder som kollektiv. Desto större de icke-svenska grupperna blir, desto större krav kan de ställa på att få deras perspektiv tillgodosett.
Detta visar sig i skolorna, på arbetsplatserna, i vallokalen och i vardagen. Men genom att bränna en koran visas det på ett sätt som är så spektakulärt att inte ens den mest politiskt korrekte kan stå helt opåverkad av det, det tvingar den mest apatiske till eftertanke. Det tvingar också offentligheten som varit helt besatt av först corona och sedan Ryssland att befatta sig med frågan.
Att kasta koranen åt lågorna kan alltså inte jämföras med att bränna en hinduisk skrift som Bhagavad gita eller zoroastriernas heliga skrift Avesta, vilket bara skulle framstå som egendomligt, eventuellt vittnade om en avvikande psykologi. Att bränna koranen är ett effektivt sätt att visa på motsättningarna som finns i Sverige, hur främmande kulturers regler och identitetsmarkörer brett ut sig i Sverige.
Det är också ett slags försvarshandling, ett sätt att markera för invandrarna att de inte bestämmer här. Att attackera svenskarnas yttrandefrihet är bland annat en dominanshandling, ett sätt att säga att deras lagar inte betyder något i förhållande till invandrarnas religiösa föreställningar. Genom att skända koranen försvaras inte en abstrakt frihet, liberal yttrandefrihet, utan svenskars rätt att vara svenskar i deras eget land.
Därför förespråkar jag ständiga koranbränningar, varje dag om det behövs, tills den dag ingen längre bryr sig och icke-muslimerna kan sägas ha segrat. Det skulle dock vara bra om en bättre affischpojke än Paludan kunde skakas fram.
