Det är inte alltid som de stora förändringarna, vilka i efter hand kommer att visa sig avgörande och utmärkande för en tid, får utrymme i massmedia. Men när vi i framtiden ser tillbaka på 2021 kommer covid-19 utan varje tvivel stå i centrum för vårt intresse.
Vi lever sedan två år med corona. Trots att viruset var långt ifrån så farligt som det påstods inledningsvis, trots att ett omfattande vaccinationsprogram genomförts, trots att omicronvarianten visat sig ännu mindre allvarlig, fortsätter hysterin. Den håller politiken, samhället och människors medvetande i sitt grepp.
I vissa fall har den drivit på en i sig diskutabel utveckling, en utveckling mot alltmer digitalt arbete och handel på nätet. I andra fall har den infört kvalitativt helt nya element, inskränkningar i vad som tidigare uppfattades som grundläggande fri- och rättigheter. Många andra länder har gått till extrema ytterligheter, i Sverige är den mest problematiska frihetsinskränkningen för tillfället vaccinpasset, som gör skillnad på folk och folk vid större evenemang.
En viktig orsak till att det kan pågå är att det gynnat de politiska etablissemangen i hela västvärlden. De har kunnat visa handlingskraft och vädja till folks trygghetskänslor. Oppositionella krafter har haft det svårt, ja, närmast omöjligt, att föra ut sitt budskap. I Sverige påräknar de maktbärande partierna, trots återkommande regeringskriser och internt käbbel, ännu en majoritet av väljarnas röster.
Kommer detta att fortsätta? Kommer också år 2022 präglas av corona till den grad att andra frågor blir omöjliga att driva? Kommer exempelvis höstens valrörelse i Sverige helt leva i virusets skugga?
Jag när en viss förhoppning att det efter hand framstår som direkt löjligt att fortsätta med coronaåtgärderna, att längtan efter det normala livet blir alltför stor. Den svenska valrörelsen äger dessutom rum i september, innan den värsta smittspridningen hunnit börja. Detta skulle göra det särskilt krystat att framkasta en rad åtgärder i, låt säga, augusti för att blockera debatt om annat.
För oppositionen i bred mening, för såväl parlamentariska partier som opinionsbildare, gäller det att återta initiativet i debatten. Det gäller att förflytta fokus till sina egna stridsfrågor. Det måste lyftas fram att närmare hundratusen uppehållstillstånd beviljats under 2021 – svenskarna blir för varje år allt färre i förhållande till invandrarna. Det måste också visas att regeringen står handfallen inför det ökade våldet och kriminaliteten.
Också i energifrågan har oppositionen slagläge. Detta är särskilt viktigt som att det här är möjligt att besegra de styrande på deras egen planhalva. De har uppenbarligen ingen realistisk lösning på energiförsörjningen, och genom att presentera en mer realistisk framtidsvision skulle det vara möjligt att vinna mycket trovärdighet, också i väljargrupper som är främmande för högern.
Det bör slutligen påpekas att effekterna av ett regeringsskifte inte bör överdrivas. Det viktigaste är att den ideologiska hegemonin bryts, att långsiktigt se till att andra idéer styr vårt tänkande. Men ett regeringsskifte skulle på samma sätt som Trump eller Brexit kunna väcka energier till liv, det skulle kunna göra att också opinionsbildningen och tänkandet får en ny riktning.
