Dagens Västerland har ett neurotiskt förhållande till nationalsocialismen och fascismen, på något annat sätt går det inte att beskriva det. Det måste ständigt varnas för allt som bara avlägset kan kopplas ihop med dessa företeelser. Till deras historia måste man förhålla sig med ett närmast religiöst allvar – så fort den store Satan nämns måste den fördömas.
Detta kan inte motiveras av den respekt man bör visa mot människor som drabbats av historiska övergrepp och oförrätter. Långt fler nu levande har, med tanke på det kortare tidsavståndet, exempelvis upplevt DDR. Trots detta accepterar vi ostalgi, nostalgi för de aspekter av DDR för vilka vi trots allt kan känna något slags sympati. Vi kan förhålla oss till detta tidsavsnitt på gott och ont.
Varför får man inte förhålla sig på detta sätt till fascismen eller nationalsocialismen? Orsaken är förstås att anti-fascismen har ersatt kristendomen som den stora berättelsen, den berättelse som legitimerar den rådande ideologin i dag. Detta innebär bland annat att det inte anses tillåtet att utföra en segerhälsning (eller ”haila” som de flesta verka säga nu), inte ens på skämt. Detta kränker det som förklarats heligt, på samma sätt som August Strindbergs drift med nattvarden i Giftas (1884) kränkte sin tids känsla för anständighet.
Därför är det med stigande förvåning, som jag kunnat konstatera att etablissemanget närmast mangrant verkar sluta upp bakom den segerhälsande civilministern Ida Karkiainen. Alla möjliga försök till relativisering har föreslagits – hon var ung, hon bodde på landet, hon segerhälsade ironiskt. Ja, det har t.o.m. föreslagits att hon över huvud taget inte segerhälsade utan bara gjorde en slumpmässig gest. Det sista verkar ytterst osannolikt med tanke på att historien dessutom stöds av att hon är sambo med en medlem i det samhällskritiska bandet Raubtier, vilket rimligen bör innebära en viss förtrogenhet också med radikalare band och skämt av det här slaget.
Det skulle kunna tolkas som ett styrketecken för det politisk-mediala etablissemanget. Det kan helt skamlöst tillämpa en dubbel måttstock. Det kan skydda sina egna, men peka finger mot sina motståndare för motsvarande eller mindre allvarliga förseelser.
Jag tror emellertid att denna strategi kan visa sig kortsiktig. Det är för mig uppenbart att denna händelse bidrar till ett mer avslappnat förhållande till dylika händelser. Om en Sverigedemokrat eller annan samhällskritiker anklagas för något motsvarande, finns det inget enklare än att peka på civilministern. Jag tror alltså att denna ”skandal” kan få ett långsiktigt positivt inflytande.
Detta stärks av att kontraindikatorn, den svenskfientliga stiftelsen Expo är orolig. Där verkar man förstå vad som ligger i korten – om man skulle börja betrakta fascismen och nationalsocialismen som ett historiskt fenomen som varje annat, och inte som något som uppstigit ur helvetets krater, skulle en stor del av dess ideologiska legitimitet försvinna. Själva idén med Expo är nämligen att sammankoppla varje försvar av Sverige och Europa, hur försiktigt det än tar sig uttryck, med fascism och nationalsocialism, att ständigt varna för den ”bruna” faran.
Karkiainen-affären kanske på längre sikt kommer visa sig som en milstolpe, som början på en sund historisk förståelse av mellankrigstidens historia. Kort sagt: på ett mer avslappnat förhållande till historien.
