På måndagskvällen talade Vänsterpartiet Nooshi Dadgostar i Almedalen. Det kan verka bagatellartat att kommentera ett underhållningsinslag som föregick talet, men det är svårt att låta bli. Den var en svart man som sjöng en sång som hyllade Afrika – en minst sagt anmärkningsvärd inledning till ett tal av en svensk partiledare.
När sedan den persiska Nooshi Dadgostar började tala handlade det dock inte det minsta om invandring eller mångkultur. Det handlade i stället om svensk välfärd. Dadgostar hyllade Vänsterpartiets insats för att höja garantipensionärernas pensioner och ville påvisa att Vänsterpartiet var det parti som garanterade den svenska välfärdens fortlevnad.
Vidare gjorde hon en historisk utblick. Hon talade om välfärdsstaten Sveriges framväxt, hur ett hårt och fattigt land utvecklades till ett land med goda förutsättningar för alla. Vänsterpartiledaren sökte också appropriera Socialdemokraternas historia och hänvisade till Gustav Möller, mångårig socialminister och viktig socialdemokratisk ideolog.
Det som dock över huvud taget inte nämndes var att den svenska välfärdsstaten byggdes upp i en tid av fullständig etnisk homogenitet. Det fanns en gemensam berättelse om vilka vi var, och därmed också ett naturligt ansvar för sitt eget folk. För de flesta av välfärdsstatens ideologer, exempelvis Gunnar Myrdal, var det självklart att välfärdsstaten var ett nationellt projekt.
I dag lever vi i en annan tid. I det mångkulturella samhället får välfärdsinsatser ofta en helt annan betydelse, de blir till en omfördelningsmekanism som omfördelar pengar från svenskar till invandrare. I en sådan situation går det inte att diskutera välfärdssystemet utan att göra en etnisk analys.
Om man exempelvis höjer garantipensionerna, utan att införa något slags begränsningar för denna reform, kommer den i hög grad gå till senkomna invandrare som inte arbetat en dag i Sverige.
Dagens välfärdsdiskussion kan alltså inte frikopplas, på det sätt som Dadgostar gör, från frågan om invandring och mångkultur. Den som förespråkar välfärd för hela världens befolkning förespråkar till sist välfärd för ingen, den bidrar till välfärdsstatens erodering. Klientstatens slutmål är nyliberalismen.
Dadgostar tiger om allt detta och vi bör ställa oss frågan: är Vänsterpartiet ett välfärdsparti eller ett invandrarparti?
