lördag, 23 november, 2024
lördag, november 23, 2024

Vitare än snö

Det har funnits ett mediespinn som går ut på att vitboken skulle bekräfta bilden av SD:s nazistiska rötter. Någon sådan slutsats följer dock inte av de sakpåståenden som görs i rapporten.

I fredags var det dags för en sedan länge förutskickad händelse: SD:s vitbok skulle publiceras, nu skulle äntligen alla få veta hur det förhöll sig med SD:s ”mörka” historia. Det som legat fördolt skulle bli uppenbarat och sanningens ljus skulle flöda. Eller så kanske någon föreställde det sig.

Själv har jag intagit en litet mera skeptisk attityd till själva tanken på en vitbok. För det första har jag undrat varför just SD behöver en vitbok. Själva idén tycks förutsätta att SD:s motståndare bestås problemformuleringsprivilegiet. Varför skall tävlingen om vem som är minst radikalnationalistisk accepteras? Borde det inte snarare agiteras för att övriga riksdagspartier skall skriva en vitbok över svensk mångkultur?

Jag kan förvisso hålla med om att SD:s historia borde få en seriös vetenskaplig behandling, men varför skall SD som parti stå för denna? Det står väl fritt för vilken forskare som helst att undersöka ämnet. Det enda möjliga hindret skulle vara om SD skulle neka forskaren tillgång till sina handlingar, men förmodligen har det inte kommit särskilt många seriösa förfrågningar i den vägen.

Hur som helst finns har vitbokens första del publicerats och den har sitt intresse som ett av få vetenskapliga försök att teckna SD:s tidiga historia. Författaren Tony Gustafsson, som har en bakgrund som forskare i idéhistoria, förefaller ha fått fria händer att skriva vad han vill, och jag personligen ser inget skäl att ifrågasätta hans integritet.

SD gjorde dock vissa försök att i sitt pressmeddelande styra den mediala tolkningen av boken. De skrev där: ”Rapporten ger inget stöd för att partiet var en del av en fascismanknuten rörelse. Rapporten redogör snarare för att partiet och de föreningar som föregick bildandet stod i konflikt med de extremistiska rörelser som fanns och som inte alls ville se framväxten av en ny rörelse på demokratisk grund.”

Den massmediala rapporteringen kring rapporten följde dock, inte oväntat, ett helt annat mönster. ”Partiets rötter tydligt nazistiska” och ”SD:s vitbok: rötter i rasistgrupp” var två av de mest braskande rubrikerna. Mediespinnet var snarare att SD:s vitbok nu bekräftade vad alla redan visste – SD har ett mörkt förflutet.

När jag själv läste vitboken var min upplevelse än helt annan. På en återhållen och akademisk prosa redogör författaren för två aspekter av SD:s tidiga historia: grundandet och grundarna. Slutsatserna överlåts i hög grad till läsaren. Partiets ideologi och dess vidare utveckling kommer att redovisas senare.

Den kaotiska process som ledde fram till partiets grundande beskrivs här grundligt och inte utan underhållningsvärde. Mycket är känt sedan tidigare, men det är mer exakt utrett och mer pedagogiskt framställt, än någon beskrivning jag tidigare läst. Det visas, enligt min bedömning helt och hållet övertygande, att SD bär på en organisatorisk kontinuitet från den invandringskritiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt. Det visas dock inte att denna organisation skulle ha någon särskild ideologi, som går utöver dess invandringskritiska syfte.

Den andra delen, ”Grundarna”, går i minibiografins form, på ett tämligen knappologiskt sätt, igenom vilka SD:s grundare var och vilken politisk bakgrund de hade. Som grundare gäller partistyrelsemedlemmar under det första året, men också grundare av lokalavdelningarna SD Malmö och SD Göteborg. Att lokalavdelningarnas grundare skall gälla som partigrundare är inte självklart; det är genom en sådan manöver som Gustaf Ekström, med en bakgrund i Waffen-SS, ofta brukar framhållas som en av SD:s grundare.

Metodiska invändningar åsido, på detta sätt lyckas Gustafsson samla ihop 30 namn, och i 22 av fallen lyckas han fastställa deras politiska bakgrund. 18 av 22 kommer från BSS, vilket ytterligare understryker den institutionella kontinuiteten med denna rörelse. 9 eller 10 personer anses ha någon form av nazistiskt eller fascistiskt förflutet – dit räknas förutom tidigare medlemmar i explicit nazistiska partier, medlemmar i korporativistiska Nysvenska rörelsen och aktiva i ”naziskinrörelsen”, ett för mig litet oklart begrepp.

Frågan är dock: är detta viktigt? Finns det något som tyder på att någon var nazist vid SD:s grundande? Eventuellt tidigare nämnde Gustaf Ekström, men han hade en perifer roll som revisor. Det finns inget som tyder på att partiet grundades för att bedriva nazistisk politik, de första programtexterna talade ett helt annat språk. De mer aktiva och drivande personerna gjorde sig inte kända för någon nazism under sin tid i partiet.

Det bör också framhållas att det är mycket svårt att driva ett parti enligt en dubbel agenda, vilket talar emot att partiet skulle ha dominerats av ”smygnazister”. Den politik som faktiskt bedrivs bestämmer vilka medlemmar som attraheras och därmed utvecklingen på längre sikt. Dessutom finns ett starkt drag av självsuggestion i partier – den som jämt och ständigt argumenterar för en linje börjar snart att tro på den själv.

Min slutsats av vitboken är alltså att den inte kan sägas visa på några nazistiska rötter, utan bara på att ett litet, marginaliserat parti inte är så nogräknade med vilka som accepteras som medlemmar och förtroendevalda.

Senaste