Andra världskrigets ideologiska urladdning ledde till en misstro mot alltför storvulna idéer, ett slags anti-ideologiskt tänkande blev på modet. En känd företrädare för denna inställning var den i Storbritannien verksamme filosofen Karl Popper, som skrev verket The Open Society and Its Enemies (”Det öppna samhället och dess fiender”), symboliskt nog publicerat år 1945. I detta verk gisslade han vad han kallade ett historistiskt tänkande, det vill säga ett tänkande som vill ge något slags övergripande förklaring till historien och dess utveckling. Ett sådant tänkande antogs kunna leda till ett totalitärt och intolerant samhälle.
I Sverige publicerade Herbert Tingsten 1966 med Idéer och idyll en betydligt konkretare undersökning av utvecklingen i ett antal västerländska demokratier. Hans tes var att de västerländska demokratierna, och allra särskilt de skandinaviska länderna, präglades av minskade ideologiska motsättningar. De stora strider som funnits bland annat kring demokratin, försvarets avskaffande, ekonomins socialisering, kyrkans inflytande och nykterhetsfrågan hade ersatts av ett stilla samförstånd, där striden gällde detaljerna snarare än systemet. Politiken hade blivit förvaltning. De gamla honnörsorden ur liberalismens, konservatismens och socialismens fatabur plockades förvisso fram emellanåt, men de hade blivit till en tom ritual, något att smycka ut högtidstalen med. De saknade varje praktisk betydelse.
Den som nu läser Tingstens gamla studie kan uppfatta den som naiv, som att han inte förstod att mer grundläggande samhällskonflikter alltid dolde sig under ytan. Samtidigt skall det till hans fördel sägas att han också antyder förutsättningarna för denna situation, för samförståndet. Tingsten skriver: ”I fråga om allmän avspänning i politik och offentligt liv över huvud har utan tvivel de skandinaviska staterna kommit längst. De allmänna orsakerna är uppenbara. En hög allmän levnadsstandard kombineras med en nästan enastående homogenitet i fråga om nationalitet, språk och religion.”
Det homogena Sverige är nu historia och har ersatts av ett etniskt heterogent samhälle. Den gemensamma berättelsen om vilka vi är har nu upphört, och ersatts av två motsatta perspektiv: det ena perspektivet går ut på att det finns en svensk kultur och ett svenskt folk – något partikulärt svenskt som är värt att bevara. Det andra perspektivet går ut på att det inte finns något svenskt som är värt att kämpa för, att den svenska kulturen kan ersättas av universella, mänskliga rättigheter. Dessa två perspektiv är ömsesidigt uteslutande och kan inte avgöras genom några teknokratiska kompromisser. Politikens existentiella sida blir tydlig i denna konflikt.
Denna insikt är svårsmält för många. När SD:s dåvarande gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson efter valet 2018 uttryckte sig på följande sätt väckte det stor uppståndelse: ”Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.” Det uppfattades som ett brott mot den politiska kulturen att antyda att det inte finns frågor där kompromisser skulle vara möjliga, som handlade om något så fundamentalt som kulturens överlevnad. Det politiska och mediala etablissemanget kunde inte acceptera denna tanke.
I valdebatten är det också mycket sällan som frågor av denna grundläggande karaktär kommer till uttryck. Det handlar i stället om mycket begränsade sakpolitiska förslag, om att fördela om litet mellan olika budgetposter i stadsbudgeten, om ett slags duttande i marginalen. Om vår kultur skall överleva eller inte är en fråga som över huvud taget inte anses vara relevant.
Mig synes alltså situationen vara helt omvänd mot den som Tingsten en gång beskrev: teknokratins sken döljer de verkliga konflikterna.
