Ofta påstås det att mediediskussionen kring invandring har förändrats efter 2015, att det nu skulle vara möjligt att öppet diskutera frågan. Många multikulturalister menar rent av att invandringsdebatten nu blivit onyanserat negativ. Detta hävdas exempelvis av den tidigare ledaren för Folkpartiet Bengt Westerberg i en aktuell krönika: ”Den nästan ensidigt negativa bild av invandring som i dag sprids från politiskt håll måste ersättas av en mer nyanserad. Det måste vara möjligt att både välkomna invandring och erkänna och ta itu med vissa problem som kan vara förenade med den. Det behövs ett paradigmskifte i debatten snarare än i politiken.”
Denna grundfalska bild fick visst mothugg av Expressens politiske redaktör Patrik Kronqvist som inte önskade en återgång till den tidigare skönmålningen i invandringsdebatten, men ändå menade att ”att den tidigare slapphänta migrationspolitiken har ersatts av en stramhet som också skadar Sverige.” Trovärdigheten för Kronqvists omdöme stärks av att Expressen på senare år bedrivit en delvis invandringskritisk linje på ledarsidan.
Problemet med både Kronqvists och Westerbergs beskrivning, liksom hela den övriga offentliga debatten i etablissemangsmedier, är att den helt saknar relation till verkligheten. Det är nämligen inte alls så att invandringspolitiken är särskilt stram. Som Insikt24 tvingats konstatera många gånger råder fortsatt massinvandring, ja, hittills i år är den till och med något högre än under samma period förra året.
Om inte något radikalt förändras kommer vi fortsätta att ha runt 100 000 invandrare per år och svenskarna går i oförändrad takt mot att bli minoritet. Än så länge har alltså det paradigmskifte som medierna och regeringen talat om inte materialiserats.
Om medierna ville göra ett seriöst arbete med att granska regeringen och Sverigedemokraterna borde kritiska frågor om detta ställas till de ansvariga. Hur kan det komma sig att massinvandringen inte minskar? Hur kan en regering som påstår sig stå för ett paradigmskifte tolerera denna situation? Hur kan Sverigedemokraterna vars hela existens vilar på denna fråga åse den pågående massinvandringen utan att yttra ett enda kritiskt ord?
Och varför får regeringen inga frågor om den kan garantera att paradigmskiftet över huvud taget kommer genomföras? I Tidöavtalet står inga siffror och de formuleringar som finns är öppna för tolkning och riskerar att filas av när de blir praktisk lagstiftning. Finns det några garantier att invandringen över huvud taget kommer minska, oavsett omvärldsfaktorer såsom EU-lagstiftning och eventuella migrationsströmmar?
Inga sådana frågor ställs till regeringen. För en sådan fråga skulle antyda att regeringen på något sätt kunde vara för litet nationalistisk. Utgångspunkten för medias kritiska frågor är hela tiden att regeringen är för nationalistisk, att den går för långt i sina krav.
Kritisk granskning av regeringen och Sverigedemokraterna förekommer annars på en rad områden. Otaliga publiceringar finns om regeringens senfärdighet vad gäller utbetalda elstöd, om dess oförmåga att komma överens om reduktionsplikten, om dess svårigheter att få ned den höga inflationen. Men knappast någon artikel nämner regeringens misslyckande i invandringsfrågan. Uppenbarligen anser medierna att en sådan granskning skulle vara närmast otillständig.
För att hitta något sådant måste nyhetskonsumenten i stället gå till alternativ media. Vi i Insikt24 sätter en ära i att varje månad rapportera antalet invandrare och visa att massinvandringen faktiskt pågår. Jag har också återkommande berört frågan på ledarplats.
Samnytt hade också en mycket sevärd ansvarsutkrävande intervju, där Samnytts Kent Ekeroth ställde frågor till Ludvig Aspling om invandringspolitiken och när invandringen kommer minska. Här fick alla de obekväma frågor som annars inte ställs plats. Han frågade om när minskningen kommer, vilka trösklar som måste övervinnas för att en sådan skall komma till stånd. Om vi sedan bedömer Asplings svar som övertygade eller inte är sedan upp till tittaren, men genom en sådan intervju får medborgarna själva möjlighet att bedöma den förda politiken. Genom att konsumera etablerade medier får de inte veta något om dessa frågor, utan matas med en falsk berättelse om stram eller obefintlig invandring.
Så länge det inte finns någon politisk vilja att tala om invandring från de politiska partierna, vilket det inte finns så länge SD känner sig bundna av Tidöavtalet och inte talar om ämnet, kommer etablissemangsmedia inte heller att tala om det. Det finns ingen ärlig vilja från liberala medier att vilja granska eller förstå problemet.
Alternativ media och andra oberoende röster kommer alltjämt behövas för att driva debatten i rätt riktning. Likheterna mellan invandringsdebatten före 2015 är fortfarande större än skillnaderna.
