Sverigedemokraternas engagemang i bränslefrågor
Sverigedemokraterna har på senare tid satsat stort på bränslepriserna. På lokal nivå finns det ofta ännu mer engagemang för bilismen, med kritik av minskad framkomlighet för bilar, höga parkeringsavgifter och andra hinder för bil. Det avviker starkt från det tidiga, ekonationalistiska SD som ofta hade en viss kritik mot bilismen, särskilt i städer.
Helt fel är kanske inte detta nya engagemang. De ökade bränslepriserna är ett reellt problem, särskilt för människor i glesbygd och för företag som är beroende av fordon. SD och också de nuvarande regeringspartierna såg att det var en fråga där det gick att få en hel del stöd, och kanske var det denna fråga som fick det att väga över för en del väljare som hade problem just med dessa kostnadsökningar.
I Tidöavtalet stadgades en mycket allmän formulering om drivmedelspriserna och reduktionsplikten nämndes inte alls. Det förefaller dock ha funnits något slags överenskommelse vid sidan av Tidöavtalet, något som fått ledande SD-företrädare att ständigt upprepa att det fanns en överenskommelse om att reduktionsplikten skulle ned till EU:s miniminivå – vilket enligt dem var noll. Oscar Sjöstedt sade rent av något som många uppfattade som ett hot om regeringskris om detta inte uppfylldes.
Engagemanget i bränslefrågor och särskilt reduktionsplikten har rent av varit SD:s tydligaste konfliktlinje mot regeringen under det halvår som den nya konstellationen suttit vid makten. Att massinvandringen fortsätter som vanligt och till och med är större än under den tidigare regeringen har partiet svalt, men kring bränslepriserna verkar det finnas verkligt engagemang.
Överenskommelsen
Med tanke på förväntningarna som Sverigedemokraterna byggt upp i denna fråga har det inte varit helt enkelt att leverera. Det har förekommit långdragna förhandlingar mellan de olika partiernas tjänstemän och många har nog undrat vilka förutsättningar som egentligen fanns för att komma överens. Men så i söndags stod det klart – regeringen och Sverigedemokraterna hade äntligen enats.
Uppgörelsen innebär att reduktionsplikten sänks till 6 procent för både bensin och diesel. Det innebär en hög sänkning för diesel som tidigare hade 30,5 procent reduktionsplikt, men en låg sänkning för bensin som går från 7,8 procent reduktionsplikt. För dem som tankar diesel, och det är inte endast privatpersoner utan en mängd lastbilar och andra fordon som är viktiga för företag drivs av diesel, kommer den kommande prissänkningen förmodligen landa på drygt 5 kronor ”vid pump”. Den exakta prisnivån beror på en rad externa faktorer som inte regeringen rår över.
Hur bör Sverigedemokraterna värdera detta? Är det en stor seger eller ett nederlag med tanke på det inte motsvarar de mer omfattande löften som utställts? Personligen tror jag att sanningen befinner sig någonstans mitt i mellan. De som använder sig av dieselbil privat eller i arbetet har all anledning att vara glada, oavsett om löftena uppfyllts till punkt och pricka. Det viktiga är inte att ett vallöfte uppfylls till bokstaven, som många väljare ändå inte har någon klar uppfattning om, utan att det sker en konkret förändring i det verkliga livet.
De som använder sig av bensinbilar har dock anledning att känna sig besvikna. Den utlovade sänkningen blir, enligt de åtgärder som hittills presenterats, för liten för att märkas. Det går på ett teoretiskt plan att hävda att överenskommelsen stoppar kommande höjningar av reduktionsplikten och därmed sammanhängande höjningar av bensinpriset. Detta argument kommer dock endast att övertyga en mycket liten del väldigt initierade väljare, och blir också svårt att förmedla i en situation där en omfattande sänkning av bensinpriset har utlovats.
Är glaset halvtomt eller halvfullt? Ja, det får tiden utvisa. Men min bedömning är att uppgörelsen kommer att uppfattas mycket olika i olika väljargrupper, bland annat beroende på hur exponerad man är mot diesel respektive bensin. En halv seger för Sverigedemokraterna är möjligen en rättvis beskrivning.
Vägen framåt
Sverigedemokraterna har kanske fått ungefär vad som är möjligt med nuvarande regeringsunderlag. Möjligen att de skulle ha haft en något mindre aggressiv offentlig framtoning i dessa frågor, för att lättare kunna framställa den aktuella uppgörelsen som framgångsrik. Men utdelningen får absolut sägas vara acceptabel och förmodligen är dylika åtgärder bra för regeringen som helhet, då det leder till folklig popularitet och förtroende som kan användas för att genomföra viktig politik.
Men det är samtidigt viktigt att denna fråga inte får överskugga vad som verkligen är väsentligt. De i Sverigedemokraternas ledning som gick med på 90-talet gick knappast med i partiet för att minska bränslepriserna. Om Sverigedemokraterna blir ett parti som handlar primärt om bränslepriser måste det sägas ha förlorat det mesta av sin själ och utvecklat en ideologi som är minst sagt oklar. Bränslepriserna är något som spelar en begränsad roll under en kort period i Sveriges historia, under det att elbilar eller annan teknik ännu inte kommit att ersätta bensin- och dieselbilar.
Den stora fråga som kommer att ha betydelse för kommande generationer, och som varit Sverigedemokraternas verkliga existensberättigande, är frågan om demografin. Om Sverigedemokraterna använder allt sitt förhandlingskapital till frågan om bränslepriserna och stilla åser den fortsätta massinvandringen kan partiet hälsa hem. Ingen kommer att ha förtroende för ett parti som byggt hela sin verksamhet på att stoppa massinvandringen och sedan sätter sig i knät på en regering som administrerar samma massinvandring. Detta oavsett hur mycket det lyckas minska kostnaden för diesel.
Sverigedemokraterna borde alltså nöja sig med denna bränsleprisuppgörelse, men använda det som här kompromissas bort i ett förhandlingsspel för att få till stånd raskare åtgärder på invandringsområdet. Sveriges, men också Sverigedemokraternas, överlevnad hänger på att invandringskranen omedelbart stryps. Hittills är regeringens facit till och med sämre än den detroniserade socialdemokratiska regeringens.
