Det kan vara riskabelt att dra alltför stora växlar på en enskild opinionsmätning, men det förefaller nu som att SD minskat relativt kraftigt i en aktuell opinionsundersökning. Dynamiken är inte så svår att förstå. Ulf Kristersson är statsminister och det är inte ovanligt att det ledande partiet i en koalition kannibaliserar på sina koalitionspartners.
Samtidigt kan det inte vara tillfredsställande för SD att helt enkelt acceptera ett opinionsras, som riskerar att bli värre ju längre mandatperioden fortskrider. Det SD måste göra är att profilera sig tydligare, att hamna i centrum av debatten och visa varför man behövs.
Efter Tidöavtalet har mycket få försök i denna riktning gjorts. Fokus har legat på att försvara Tidöavtalet och att visa vilka segrar som uppnåtts genom det. Detta kan tjäna ett internt syfte, att visa de egna partimedlemmarna hur framgångsrik partiledningen är och att den förtjänar medlemmarnas förtroende.
Externt är dock taktiken minst sagt problematisk. Hur skall partiet över huvud taget kunna driva någon politik, om den håller tyst om alla frågor? En sak vore om partiet fått igenom stora segrar och kunde sola sig i glansen av dem och på så sätt visa varför Sverigedemokraterna behövs, men så är knappast fallet.
Tidöavtalet kan verka imponerande vid en första anblick, men de löften som utställs på SD:s kärnområde, invandringsfrågan, är vaga och skall genomföras först på några års sikt. Med tanke på att Johan Pehrson sagt uttryckligen att han inte kommer genomföra sådant som han tycker är oskäligt kan Liberalerna blockera skarpa förslag på invandringsområdet, när de väl kommer upp på bordet i slutet av mandatperioden. Då har ytterligare en mandatperiod med massinvandring förflutit och SD har inte lyckats göra något åt det.
Sverigedemokraterna har alltså gjort två fundamentala misstag. Det ena är att partiet skulle ha förhandlat hårdare. Det skulle ha krävt omedelbara åtgärder, liknande Socialdemokraternas Luciabeslut 1991. Att skjuta upp besluten till en högst hypotetisk framtid är att be om att bli lurad. Det skulle också ha krävt konkreta resultatmål som kan utvärderas. Dessa ”sjuka saker” har enligt Johan Pehrsons egen utsago Liberalerna lyckats förhandla bort.
Hur denna märkliga förhandlingsförlust kunnat uppstå har klarlagts i ett initierat reportage i SvD. SD verkar ha gått ut hårt i förhandlingen, men brutits ned på Tidö slott, kanske under rusets inverkan, kanske på grund av Henrik Vinges utbrändhet. En orsak tycks vara att de litat för mycket på sin tjänsteman, den tidigare moderaten Gustav Gellerbrandt, som i sin tur verkar starkt påverkad av sin tidigare kollega, moderaten Per Claréus.
Det andra misstaget är att partiet i för liten utsträckning skilt mellan sin egen uppfattning och avtalsskrivningarna. Det är självklart att avtalet inte – med tanke på de tre övriga signatärerna – inte kan vara ett exakt uttryck för Sverigedemokratisk politik, men detta måste också uttryckas och formuleras. Det enda försök i denna riktning som jag sett kommer från Oscar Sjöstedt, som framhöll att SD velat sänka drivmedelspriserna mer än budgetöverenskommelsen medgav.
Om partiet vägrar att använda möjligheten till profilering som faktiskt finns i avtalet, att framhäva sakliga skillnader mellan partierna, så kommer partiet snart bli irrelevant. Redan har väsentlig tid och trovärdighet förlorats.
Sedan tidigare har Sverigedemokraterna avhändat sig möjligheten att driva egen politik genom anpassningar på bland annat utrikespolitikens och familjepolitikens områden, men nu förefaller det alltså som att partiet också accepterar massinvandring, om än med något slags teoretiska försäkringar om att det skall ändras om några år.
Sverigedemokraterna har förvisso länge haft fördelen att det inte funnits någon seriös konkurrent om de konservativa och nationalistiska väljarna, men om denna utveckling fortgår måste det förr eller senare komma ett sådant. Bäst till för tillfället ligger nog Alternativ för Sverige som mycket väl kan få en EU-parlamentariker vid EU-valet 2024. Alternativ för Sveriges valframgångar har förvisso inte varit imponerande tidigare, men Tidöavtalet skapar en helt ny situation – ett vakuum i svensk politik vars påtaglighet tidigare inte varit lika uppenbar.
En möjlighet som finns i alla partier vid negativ opinionsutveckling är att byta ut ledningen. Då en ny ledning inte kan göras ansvarig för den gamlas politik, så kan den nya lägga om politiken med större trovärdighet. Mot det talar dock att partiledningen effektivt kvävt alla alternativa maktbaser och genom uteslutningsinstrumentet i praktiken förbjudit internopposition.
Jag tror vi måste våga tänka tanken att det i värsta fall kan gå för Sverigedemokraterna som för Dansk Folkeparti i Danmark, som rasade efter ett misslyckat koalitionsförsök. Dess röster har delats av etablissemangspartierna och nya utmanarpartier. En liknande utveckling i Sverige ligger i tangentens riktning.
