Tidöavtalet, som är det som nu är tänkt att vara utgångspunkten för regeringens politik, förbryllade mig inledningsvis. Det såldes in som en stor seger för Sverigedemokraterna och visst fanns det ett stort antal formuleringar om stramare invandringskritik, vilket särskilt efter att de flesta andra frågor övergivits är Sverigedemokraternas själva raison d’être. Men var och en som läser det mer noggrant torde inse att formuleringarna är vaga och politiken skall genomföras i slutet av mandatperioden – det är som upplagt för att bli lurad.
Jag har försökt att förstå hur Sverigedemokraterna har tänkt, hur partiet hur kunnat acceptera denna överenskommelse. Det som sagts av ledande partiföreträdare har inte alltid varit särskilt lugnande. Richard Jomshof, som förvisso inte är ansvarig för dessa frågor, erkände i en intervju att han inte hade någon aning om när och hur mycket invandringen skulle minska.
Siffrorna som kommit hittills kommit visar att invandringen inte minskat alls sedan valet, utan är kvar på samma nivå. En första frispråkig röst inifrån den Sverigedemokratiska rörelsen, regionrådet i Dalarna Kent Ekeroth, har också tagit bladet från munnen. Regionrådet skriver i Samnytt att detta inte duger och att den demografiska klockan tickar. Som Ekeroth korrekt påpekar försämras problemet för varje år, bland annat på så sätt att det genom den förändrade demografin blir allt svårare att vinna val och att åtgärda problemet.
Ludvig Aspling, Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson, går nu rent av ut på Twitter och bekräftar de farhågor som vi kritiker av Tidöavtalet har haft: ”Paradigmskiftet är mandatperioden, tidöavtalet kommer ta en mamdatperiod (sic!) att genomföra fullt ut. Effekterna kommer börja synas 25-26.” Några garantier för att eventuellt skarpa förslag i slutet av mandatperioden kommer passera riksdagen finns förstås inte, så att det känns som att Sverigedemokraterna med detta upplägg ber om att bli lurade.
Under tiden kan dessutom en hel del ha hunnit hända. Den i EU-frågor underkunnige Europaparlamentarikern Charlie Weimers påpekar korrekt att EU:s nya migrationspakt skulle kunna omöjliggöra en stram migrationspolitik. Denna ståndpunkt blir särskilt aktuell med tanke på Tidöavtalets skrivningar om EU:s rättsliga miniminivå, vilket nu kan visa sig vara en tämligen hög nivå, om EU-rätten inte utmanas.
På en kritisk fråga från undertecknad hänvisar Aspling till brist på personal och att det tar tid med att utveckla lagstiftning. Med tanke på att det går att fatta politiska beslut snabbt, om situationen så kräver – det finns till och med exempel på att det gjorts på migrationsområdet, exempelvis 1989 och 2015 – känns detta verkligen inte övertygande. Att Aspling sprider uppenbara felaktigheter är inte något som direkt väcker förtroende.
Jag tror Sverigedemokraterna måste börja överväga om inte ett allvarligt misstag begåtts och att taga mått och steg för att reparera skadan, i den utsträckning det är möjligt. För Tidöavtalets vaga och, såsom alla politiska överenskommelser, juridiskt icke-bindande natur kan också användas till Sverigedemokraternas fördel.
Sverigedemokraterna måste helt enkelt hävda att samarbetspartierna inte följer Tidöavtalets skrivning om ett ”paradigmskifte i asylpolitiken” och ”att migrationspolitiken i övrigt skall vara ansvarsfull”. För vem bestämmer egentligen hur dessa formuleringar skall tolkas? Sverigedemokraternas väljare skulle knappast ha något emot att partiet önskar att partiets politik genomförs.
Med ledning av detta kan en ny förhandling vidtaga. I denna förhandling måste Sverigedemokraterna kräva omedelbara åtgärder mot invandringen eller annars dra tillbaka sitt stöd.
